Kapitel 1: Jiubusi i april
Jiubusi i april är en vacker och gripande sångdikt. I gryningen ligger bergsdimman tät över hela dalen. På platån står ett hundratal upphöjda stolphus utspridda. Här ligger en atayalby. Förutom den klara fågelsången rör sig även vilda hjortar genom skogen. När morgonsolen faller snett in över dalen driver atayalbarnen upp fårhjordarna på de mjukt sluttande bergssidorna. Samtidigt lyser de eldröda bergskörsbärsblommorna bland ginkgoskogen, som om de vore flammande skogsbränder.
Han-kineserna kallar denna plats Luchang. I området flyter Dongheflodens biflöden kors och tvärs. Det kristallklara bäckvattnet porlar fram och bildar överallt djupa raviner, slingrande vattendrag och högt belägna flodterrasser. Bergskedjorna avlöser varandra i frodig grönska, likt ett paradis avskilt från världen. Bland dem har Luhu-bäcken sitt ursprung i Luchangberget. Den flyter norrut längs västra sidan av Luchangplatån och förenas med Fengmei-bäcken från Jialiberget och Biling-bäcken från Bilingberget. Därefter kallas den Shanggangbäcken, även kallad Donghe. Längre nedströms blir den Zhonggangfloden. Atayalfolket kallar denna plats Jiubusi, vilket betyder en plats där vilda hjortar ofta visar sig.
Ri Changfu och hans yngre syster Meilan är upptagna i fårhagen vid bergssluttningen. De håller på att hjälpa två tackor som är på väg att lamma.
På andra sidan bäckdalen bär Walis Baling, den unge hövdingen i Luchangbyn, en röd- och vitrandig atayalkrigardräkt. En långbåge hänger snett över hans axel. Han leder ett tiotal unga män i ungefär samma ålder och är på väg in i bergen för att jaga hjort.
Tvärs över dalen vinkar Baling först till syskonen.
"God morgon, Changfu! God morgon, Meilan!"
"Vi hjälper tackorna att lamma. Baling, vart ska ni jaga så här tidigt på morgonen?" säger Changfu medan han reser sig för att hälsa.
Baling ropar tillbaka:
"Ja! Jag tar med de här unga grabbarna upp i bergen så att de får se sig omkring och träna sina jaktfärdigheter. Meilan, när vi kommer tillbaka från jakten lämnar jag hjortskinnet till dig. Kan du sy en liten väst åt mig?"
"Det gör jag gärna. Jag önskar er all lycka på jakten!" säger Meilan medan hon vinkar till Baling.
Varje år under april och maj är det säsong för tackor och hindar att föda. Meilan hjälper då till med förlossningarna på betesmarkerna i Luchangbyn och Donghebyn. Den tjugoåriga Meilan är ungdomligt vacker, mjuk och strålande, med ett fint och tilltalande utseende. Hon är den ömt älskade dottern till den store hövdingen Ri Aguai i Lianxingzhuang.
Mot kvällen återvänder Balings jaktlag. Dagens byte består av tre hjortar och ett vildsvin.
På den lilla öppna platsen framför samlingshuset sitter Changfu och Meilan tillsammans med Baling och flera dussin unga män och kvinnor från atayalfolket runt en brasa. De dricker hirsvin, äter grillat hjortkött och firar Luchangbyns Flödande Eldens Festival, de ogifta ungdomarnas högtid för kärlek.
De unga männen placerar eldflugor i bamburör prydda med sina släkters totemmönster. De fäster bamburören vid midjan medan de dansar. När rätt ögonblick kommer räcker de över bamburöret till den flicka de håller kär och uttrycker sina känslor genom kärlekssånger. Om flickan inte vill ta emot hans kärlek lyfter hon av bambulocket, så att eldflugorna flyger sin väg.
I kväll står tre bamburör framför Meilan. Hon öppnar locken på dem ett efter ett. Baling får återigen erfara besvikelsen detta år.
När natten faller visar sig svartvingade eldflugor, bandeldflugor, bergsfönstereldflugor och orange eldflugor i dalen med sina små lyktor. Deras lysande sken glimmar i den mörka bergsskogen som otaliga kalla stjärnor på natthimlen.
Vid glöden från den nästan slocknade brasan sitter Baling ensam och dricker under tystnad. Så har det varit för honom redan för andra året i rad.
