〈His Back View, with Heavy Snow Falling〉

His back view, with heavy snow falling.
The sun sets in the west; the heartbroken person is at the ends of the earth.
Who was it that tore a relationship into pieces?
The scattered petals fall; wanting to cry, yet without tears.
He is heartbroken to the extreme, unwilling to retrieve it again.
He mounts a thin horse, heading toward the ancient road of the west wind.
Leaving behind a lifetime of regret and resentment, returning in midnight dreams,
for you to savor, endless remorse.

You are that stubborn rose.
Unwilling to admit defeat, refusing to wither for a long time.
For the sake of a relationship, you take your own heart
and finely cut it into pieces, releasing it by the window.
Why? A relationship,
from the beautiful joy at the first meeting,
gradually changes in flavor, moving toward total rupture?
Why? To speak the words of breakup to the extreme,
rather to empty everything, letting the heart
be overgrown with weeds of resentment, gradually falling into desolation.
All regrets and rights and wrongs are to be experienced by oneself.

The story presents an unexpected blunder.
In which links did the problem actually occur?
You should calmly think and honestly face it.
Knowing clearly that the feelings once given are hard to take back,
at that time, you should not have been willful
and pushed him toward the ruthless cusp of wind and waves.
Once the bowstring is drawn, there is no turning arrow.
His back view, with heavy snow falling.
In your eyes, ripples rise with unwilling tears.
The love that brushed past each other goes against wishes.
Deep affection, shallow fate—who, after all, can be blamed…?

瑞典文翻譯（Swedish Translation）

〈Hans rygg, med tung snö som faller〉

Hans rygg, med tung snö som faller.
Solen går ner i väster; den hjärtekrossade befinner sig vid världens ände.
Vem var det som slet ett förhållande i bitar?
De spridda blombladen faller; vill gråta, men utan tårar.
Han är förkrossad till det yttersta, vill inte återvinna det igen.
Han stiger upp på en mager häst och går mot den gamla vägen i västanvinden.
Lämnar kvar ett liv av ånger och bitterhet, återvänder i midnattsdrömmar,
för att du ska begrunda, ändlös ånger.

Du är den envisa rosen.
Ovillig att ge upp, vägrar att vissna under lång tid.
För en kärleks skull tar du ditt eget hjärta
och finfördelar det, släpper ut det vid fönstret.
Varför? Ett förhållande,
från den vackra glädjen vid första mötet,
förändras gradvis i smak, går mot total brytning?
Varför? Att uttala uppbrottets ord till det yttersta,
hellre tömma allt, låta hjärtat
överväxa av ogräs av bitterhet, gradvis förfalla.
All ånger, rätt och fel, får man själv erfara.

Berättelsen får ett oväntat misstag.
I vilka led uppstod egentligen problemet?
Du bör lugnt tänka och ärligt möta det.
Väl medveten om att de känslor som getts är svåra att ta tillbaka,
borde du då inte ha varit så egensinnig
att du drev honom mot den hänsynslösa stormens front.
När bågsträngen väl är spänd finns ingen pil som vänder tillbaka.
Hans rygg, med tung snö som faller.
I dina ögon uppstår krusningar av ovilliga tårar.
Kärleken som passerade varandra går emot önskningarna.
Djup kärlek, ytligt öde—vem kan i slutändan klandras…?