〈The Angel Who Walks Into Walls〉

I went to a dog shop to buy cat food,
and was chased out by vicious dogs.
The dogs treated me as an old cat
who came to cause trouble,
mistaken as a loathsome great villain.
This is my daily life. I write poetry and tell deadpan jokes,
firmly believing that deadpan jokes do not bite people.
Yet the poets listening to my jokes
always harbor ill intentions toward me.
They all rush out, baring fangs and claws to tear into me.

I am an angel, pure-hearted and kind,
often misreading signs and walking into walls.
Poets have never understood
why I would rather remain this clumsy fool,
completely disconnected from fashionable trends.
Perhaps hidden within this
are some touching little secrets.
In truth, ingratiating oneself by hugging the thighs of seniors,
bowing and scraping while licking the hair on their legs—such stupidity—
is neither hygienic nor sincere.
Smiling flatteringly while sending funeral wreaths and garlands everywhere,
praising people outwardly while cursing them inwardly,
chanting funeral mantras to dedicate merit to them—
such performances of inner and outer contradiction
would sooner or later drive me into split personality disorder.

My daily life is simple to the point of desolation.
In my arms I carry a bag of old-edition coins,
polishing them diligently every day,
yet unable to recover their original purchasing power.
I have always insisted on speaking only the truth,
even if my truths are like the morning bell and evening drum.
But poets enjoy soaking inside vats of flattering words,
turning into innocent and naïve fools.
They are afraid of being injected by my truths,
worried that once the silver needle pierces them,
out will flow pus and blood
made of self-deception.

Svensk översättning

〈Ängeln som går in i väggar〉

Jag gick till en hundaffär för att köpa kattmat,
men blev bortjagad av elaka hundar.
Hundarna tog mig för en gammal katt
som kommit dit för att ställa till bråk,
misstagen för en avskyvärd stor skurk.
Detta är min vardag. Jag skriver poesi och drar torra skämt,
övertygad om att torra skämt inte biter människor.
Men poeterna som hör mig skämta
hyser alltid onda avsikter mot mig.
De rusar alla fram, visar tänder och klor och sliter i mig.

Jag är en ängel, renhjärtad och god,
som ofta misstolkar skyltar och går rakt in i väggar.
Poeter har aldrig förstått
varför jag hellre förblir denna klant,
helt ur takt med mode och trender.
Kanske finns det därinne
några rörande små hemligheter.
Att inställsamt hålla fast vid äldre mästares ben,
att krypa och slicka hårstrån på deras ben — denna dumhet —
är varken hygienisk eller uppriktig.
Att leende överallt dela ut kransar och blomsterkransar,
att lovprisa någon utåt medan man svär åt dem inombords,
att recitera dödsmantran och överföra förtjänster till dem —
sådana föreställningar där yta och inre motsäger varandra
skulle förr eller senare driva mig till splittrad personlighet.

Min vardag är så enkel att den känns sorglig.
I famnen bär jag en påse gamla mynt,
och varje dag försöker jag putsa dem blanka,
men jag kan inte återfå deras ursprungliga köpkraft.
Jag har alltid hållit fast vid att bara tala sanning,
även om mina sanningar är som morgonklockor och kvällstrummor.
Men poeter tycker om att ligga och dra sig i tunnor fyllda av smicker,
och förvandlas till oskuldsfulla och godtrogna dårar.
De är rädda för att bli injicerade av mina sanningar,
oroliga för att när silvernålen väl tränger in,
ska pus och blod
av självbedrägeri börja rinna ut.