〈The Mermaid Who Came Ashore〉

You come from afar, and once you heard
that in those seas there was a fairy-tale island
You swam across a moonlit ocean surface
You are the mermaid who came ashore

In order to search for the sailor
who wrote a hundred love poems for you
a sailor who drifted for half his life
He carries a guitar, wandering among great cities and small towns
In his magnetic voice floats
a sense of vicissitudes, a sorrow that pierces the lungs and heart

You want to win back the sailor’s feelings
a mournful song moves the heartstrings, spreading through streets and alleys
But I cannot tell you that his ashes
were scattered into the sea by my own hands
His soul has already drifted away with the waves
toward your little island, drifting on

The mermaid who came ashore, I see
on the pier, a couple about to part
moved by your singing voice
they change their hearts toward each other
Tears glittering, they embrace tightly
witnessing a miracle: even dead ashes
can reignite

Mermaid ah! After missing true love
you only then learn to cherish it; such tragedy
makes me, as I write this poem
not knowing how I should
bring it to a close…

〈Den människofisk som gått i land〉

Du kommer från fjärran, du har en gång hört
att det i det havsområdet fanns en liten sagolik ö
du simmade över havsytan som skimrade av månsken
du är den människofisk som gått i land
för att söka den sjöman som skrivit hundra kärleksdikter till dig
den som har drivit omkring halva sitt liv

han bär på en gitarr, han driver omkring mellan stora städer och små byar
i sin magnetiska röst flyter det
en känsla av förfall, en sorg som tränger genom lungorna

du vill återvinna sjömannens känslor
sorgevisor berör hjärtats strängar och sprids genom gator och gränder
men jag kan inte säga dig att hans aska
är spridd i havet av mina egna händer
hans själ har redan följt vågskummet bort
och driver mot din lilla ö

den människofisk som gått i land, jag ser
på kajen ett par som strax ska skiljas
de blir rörda av din sång
och vänder tillbaka till varandra
med tårar i ögonen omfamnar de varandra
de bevittnar miraklet där aska kan bli glöd igen

människofisk, efter att ha missat den sanna kärleken
förstår du först då hur man värdesätter den, en sådan tragedi
låter mig medan jag skriver denna dikt
inte veta hur jag ska avsluta den…