〈I Am the Core of Fire〉

English:
Your gentleness is a cloud, occasionally drifting past
The window, letting fall raindrops of love words
On the dreamland where I long to be loved
So I stepped out, following you
Into the mountains and to the seaside
Like bluebirds leaning against each other, naively believing
You would no longer wander, would be, in the fairy tale
The cotton candy enthusiastically collected by the squirrel
But the lampwick grass dehydrates amid doubt
You soon became hypothermic, withered yellow
Twisting out the feelings you had for me
Snowflakes rose and covered me
Then, turning away with resentment, leaving

My core soaked through, sealed in ice and snow
Unable to ignite myself anymore
Pushing away the darkness that approached me
That desolate silhouette, with only half a poem left
In the dim light, I covered my face and silently wept
Candle tears of ice and snow dripped drop by drop
On me, interweaving paths
The sorrowful scars of lampwick grass
But you are a drifting cloud, continuing to murmur love
Seeking the next man, the sentimental window

One lamp like a bean, the soul woven by fluttering
Ice and snow, tied in knots in the despairing cold
Blood and tears squeezed out drop by drop
The body hanging faintly at the window
Then entering the quiet hibernation of snowflakes
My core is fire, extinguished by your ice and snow
Darkness, until the remainder of life passes
The cycle of reincarnation restarts
I will break free from the fated destiny of lifetimes
From now on, I will no longer meet or love you
Only when we brush past each other
I vaguely recall the feeling of having met before

Swedish:
Din ömhet är ett moln, som ibland driver förbi
Fönstret, låter regndroppar av kärleksord falla
På drömland där jag längtar efter att bli älskad
Så jag steg ut, följde dig
In i bergen och till havet
Som blåfåglar som lutar sig mot varandra, naivt troende
Att du inte längre skulle vandra, skulle vara, i sagan
Sockervadden som ekorren ivrigt samlar
Men lampvickgräset torkar ut i tvivel
Du blev snart nedkyld, vissnande gul
Vrider ur känslorna du hade för mig
Snöflingor steg och täckte mig
Sedan, vändande bort med agg, lämnade

Min kärna genomdränkt, förseglad i is och snö
Kan inte längre tända mig själv
Skjuter bort mörkret som närmade sig mig
Den ödsliga siluetten, med bara en halv dikt kvar
I det svaga ljuset, täcker jag ansiktet och gråter tyst
Ljusets tårar av is och snö droppade droppe för droppe
På mig, vävande samman stigar
Lampvickgräsets sorgsna ärr
Men du är ett drivande moln, fortsätter att mumla kärlek
Söker nästa man, det sentimentala fönstret

En lampa som en böna, själen vävd av fladdrande
Is och snö, knutna i hopar i den förtvivlade kylan
Blod och tårar pressas ut droppe för droppe
Kroppen hänger svagt vid fönstret
Sedan går in i snöflingornas tysta dvala
Min kärna är eld, utplånad av din is och snö
Mörker, tills resten av livet passerar
Återfödelsens cykel startar om
Jag kommer att bryta mig fri från livstidernas förutbestämda öde
Från och med nu kommer jag inte längre möta eller älska dig
Endast när vi passerar varandra
Minns jag vagt känslan av att ha mötts tidigare