Eldflugorna flyger och flyger: Nanzhuangs japansk-aboriginska motståndsincident 21
Kapitel 20: Den fruktansvärda katastrofen i kolgruvan
Tre år senare stod den särskilda koltransportjärnvägen färdig. Det var i oktober 1901 som Sumitomo-bolagets Jiali-kolgruva vid foten av Jiali-berget började bryta kol. Men den ena olyckan efter den andra inträffade, vilket gjorde platschefen Yoshida Nosuke fullständigt överhopad av bekymmer.
Först brast vajern till uppfordringsmaskinen. Gruvvagnen, som just skulle lämna schaktet, störtade tillsammans med arbetarna tillbaka ned till schaktets botten. Flera arbetare klämdes ihjäl eller skadades svårt, och olyckan alarmerade genast myndigheterna i Zhunan-distriktet.
Chefen för handelsavdelningen vid distriktsregeringen, Sakuragi Hirofumi, stod med händerna i sidorna och frågade med bister min:
”Vad är det egentligen ni håller på med? Ni har knappt börjat bryta kol innan människor redan har mist livet!”
Platschefen Yoshida Nosuke svarade generat:
”Herr avdelningschef, allt inträffade så plötsligt. Vi blev också mycket överraskade.”
Sakuragi sade förebrående:
”Det här handlar inte om att det inträffade plötsligt. Enligt min uppfattning finns det alltid en orsak bakom en sådan händelse. Något måste ha gått fel. Platschef, ge mig er olycksrapport.”
”Herr överordnad, den skriftliga rapporten finns här.”
Förmannen Toyotomi Rikio räckte över rapporten till avdelningschefen. Sakuragi gick snabbt igenom den och lämnade därefter över den till arbetsmiljöinspektionens chef, Urashima Shichirō, som stod bredvid honom.
”Platschef, vad är det här för slags rapport? Ni skyller allting på en olycka och friskriver er helt från ansvar. Det är fullständigt oacceptabelt!”
Sakuragi tillrättavisade honom utan minsta omsvep.
Yoshida Nosuke sänkte huvudet och sade uppgivet:
”Ja, herr överordnad. Vi kommer att göra en grundlig översyn och förbättra våra rutiner.”
”Urashima, ta med inspektionsgruppen och kontrollera varje moment mycket noggrant.”
Sakuragi beordrade arbetsmiljögruppen att inta sina positioner och påbörja en detaljerad inspektion.
Urashima Shichirō svarade:
”Ja!”
Sakuragi fortsatte:
”Kontrollera allt – personalens utbildning före anställning, maskinernas användning, underhåll och allt annat. Jag vägrar tro att vi inte ska kunna hitta orsaken.”
Urashima Shichirō svarade:
”Ja!”
Han tog med sig kontrollblanketterna och sina gruppmedlemmar och gick först till den havererade uppfordringsmaskinen och maskinhuset för att genomföra inspektionen.
Sakuragi jämförde underhållsprotokollen och frågade reparationsarbetarna ingående om det senaste underhållet och servicearbetet på maskinerna. Han hade redan i sitt inre fått en preliminär uppfattning om orsaken.
Urashima Shichirōs inspektion tog närmare två timmar. Därefter sammanställde han flera tydliga brister.
Sakuragi visade upp arbetsmiljörapporten, bad samtidigt platschefen Yoshida Nosuke att skriva under den och beordrade omedelbart ett tillfälligt produktionsstopp.
”Jag kommer tillbaka om tre dagar. Platschef Yoshida, ta inte mina instruktioner för lättvindigt. Om ens en enda punkt inte klarar efterkontrollen kommer jag att låta gruvan fortsätta vara stängd.”
Yoshida Nosuke lovade skyndsamt att följa ordern och följde tillsammans med förmannen Toyotomi och flera andra arbetsledare Sakuragi och arbetsmiljöinspektörerna ut.
Jiali-kolgruvan fortsatte att drabbas av olyckor, och platschefen Yoshida Nosukes bekymmer avlöste varandra utan uppehåll.
Två veckor senare rasade den vänstra andra lutande tunneln samman och begravde flera arbetare levande. Distriktsregeringen skickade återigen personal för en undersökning på plats.
Sakuragi Hirofumis ansikte var mörkt av ilska när han skarpt sade:
”Yoshida, det verkar aldrig ta slut med problemen vid din Jiali-kolgruva. På bara en månad har jag tvingats komma hit personligen två gånger!”
Yoshida Nosuke bugade djupt och sade:
”Jag beklagar verkligen att jag återigen har besvärat herr avdelningschef.”
Hirofumi sade strängt:
”Ett enkelt beklagande löser inga problem. I den senaste inspektionsrapporten stod det tydligt att era arbetare hade otillräcklig utbildning och att maskinunderhållet var bristfälligt.”
Nosuke förklarade försiktigt:
”Den här gången är situationen annorlunda. Raset orsakades av en jordbävning. Sådant händer ofta även i andra gruvor.”
Hirofumi blev ännu argare:
”Struntprat! Problemet ligger i hur ni bygger era tunnlar. Redan förra gången uppmanade jag er att använda den senaste T-formade byggmetoden. I andra gruvor leder inte en mindre jordbävning till sådana här olyckor.”
”Ja!”
Yoshida Nosuke kunde bara stå stilla och ta emot utskällningen.
Hirofumi sade hotfullt:
”Yoshida, lyssna noga. Om människor fortsätter att dö med några dagars mellanrum kommer jag snart att stänga din gruva och köra bort er härifrån!”
Nosuke svarade med nedböjt huvud:
”Ja!”
Hirofumi pekade mot norr och sade:
”Du borde lära av Lianxing-bolaget. Deras säkerhetsarbete är föredömligt. Deras avverkningsplatser, sågverk och kamferfabriker har inte haft en enda allvarlig arbetsmiljöincident under de senaste fyra åren, trots att alla dessa verksamheter innebär betydande risker.”
”Ja! Herr avdelningschef har helt rätt.”
Yoshida Nosuke kände sig djupt orättvist behandlad.
En månad senare strömmade stora mängder grundvatten in i den högra fjärde lutande tunneln. Flera gruvarbetare hann inte fly undan och drunknade. Distriktsregeringen beordrade omedelbart att gruvan skulle stängas för inspektion, och hela gruvan sveptes in i en dyster och sorgsen stämning.
Sakuragi Hirofumi kom till gruvans kontor och pekade rakt på Yoshida Nosuke medan han osentimentalt sade:
”Tre gånger är mer än nog, platschef Yoshida. Den här gången har du väl inget att säga till ditt försvar?”
Yoshida Nosuke försökte förklara:
”Herr avdelningschef, arbetarna råkade av misstag bryta igenom ett vattenförande lager. Det var något ingen hade kunnat förutse.”
Hirofumi sade otåligt:
”Du lyckas fortfarande hitta ursäkter! Jag måste verkligen beundra dig. Om ni grävde in i ett vattenförande lager betyder det bara att era tidigare geologiska undersökningar var bristfälliga. Olyckorna avlöser varandra. Om jag fortfarande inte ingriper kommer allmänheten att anklaga myndigheterna för att nonchalera människoliv. Då kommer vi inte att kunna försvara oss.”
Nosuke sade generat:
”Vi har gett rimlig ersättning till de omkomnas familjer.”
Hirofumi tillrättavisade honom:
”Platschef Yoshida, du har fortfarande inte förstått problemets kärna. Det handlar inte om att vänta tills människor har dött och sedan diskutera ersättning. Det handlar om att förebygga olyckor innan de inträffar. På grund av detta har även jag blivit tillrättavisad av provinsguvernören. Jag har redan tagit med mig beslutet om tvångsstopp. Er gruva får nu förbereda sig på en mycket grundlig utredning från de högre myndigheterna!”
Sakuragi beordrade genast att beslutet om produktionsstopp skulle sättas upp på anslagstavlan och ledde därefter inspektionsgruppen i en mycket noggrann undersökning.
Efter en hel månad av alla dessa problem gav provinsregeringen till slut sitt godkännande till att återuppta brytningen.
Men innan två månader hade gått inträffade ännu en katastrof.
Gruvgas exploderade i kollagret.
De kraftiga explosionerna hördes ända nere i Luchang-samhället vid bergets fot.
Platschefen Yoshida Nosuke samlade omedelbart sina män och inledde räddningsarbetet samtidigt som han skickade bud till Luchang för att begära hjälp.
Nosuke frågade förmannen Toyotomi Rikio:
”Hur många arbetare är instängda där inne?”
Rikio svarade med kritvitt ansikte:
”Rapporterar! Alla tio arbetslag från morgonskiftet är instängda där inne. Totalt etthundratjugo arbetare.”
Den här gången var över hundra gruvarbetare instängda nere i gruvan. Temperaturen var så hög att ingen vågade gå ner för att rädda dem.
Yoshida och alla de andra stod hjälplöst vid schaktöppningen.
Yoshida Nosuke ropade förtvivlat:
”Hämta vattenhinkar! Kasta in så mycket vatten ni kan! Be arbetarna från kvällsskiftet ta på sig värmeskyddsdräkter och ansiktsmasker. Du och några av förmännen går först in och räddar dem!”
Arbetsledarna och arbetarna som befann sig utanför gruvan sprang genast för att hämta vattenhinkar och bildade en kedja för att ösa in vatten.
Rikio sade:
”Rapporterar, platschef! Röken där inne är alldeles för tät och temperaturen alldeles för hög. Även med värmeskyddsdräkter kan vi inte ta oss in.”
När Beilin hörde explosionsljudet medan han höll på att slå fodergräs förstod han genast att något hade hänt vid Jiali-kolgruvan igen.
”Det har hänt en olycka vid Jiali-kolgruvan igen!”
Två pojkar från Luchang-samhället sprang fram och underrättade Beilin.
Beilin beordrade:
”Bandowa! Blås i signalhornet! Samla alla i byn! Ta med rep, bårar och mediciner! Vi går dit och hjälper till med räddningsarbetet.”
Det sändebud som Yoshida Nosuke hade skickat för att kalla på hjälp mötte Luchangs räddningsstyrka på bergssluttningen.
Inom mindre än en halvtimme hade Beilins grupp anlänt.
När de såg att gruvarbetarna höll på att kyla ner området genom att kasta in vatten tog Beilin genast befälet över människorna från Luchang-samhället och ledde dem in i räddningsinsatsen.
Beilin frågade platschefen Yoshida:
”Hur kunde de upprepade explosionerna inträffa?”
Yoshida Nosuke sade med ett mycket bekymrat ansiktsuttryck:
”Arbetarna råkade av misstag bryta igenom ett lager med gruvgas. Det är troligen så att de geologiska undersökningarna och borrningsrapporterna före arbetets början inte var tillräckligt noggranna.”
När gruvan till slut hade svalnat hade redan ett halvt dygn gått.
Just denna tid var den avgörande gyllene perioden för räddningsinsatsen.
Ett räddningslag bestående av gruvarbetare och män från Luchang-samhället gick ned i gruvan.
Först då kunde de bära upp den ena kroppen efter den andra – gruvarbetare som hade kvävts till döds eller bränts så svårt att deras ansikten inte längre gick att känna igen – och lägga dem på gruvvagnarna för att transporteras upp till markytan.
Denna gasexplosion chockade Taipeis generalguvernörsämbete.
Myndigheterna beordrade omedelbart att Jiali-kolgruvan skulle stängas.
Antalet omkomna var emellertid så stort att gruvans platschef Yoshida Nosuke inte hade någon möjlighet att hantera efterarbetet.
Han hölls kvar av distriktsmyndigheterna på polisstationen.
Flera av gruvans chefer flydde samma natt tillbaka till Sumitomos Kansai-filial.
Sumitomo-bolaget, som var den verkliga ägaren bakom gruvan, vägrade att träda fram för att hantera olyckan för att undvika de enorma skadeståndskraven.
Några av de omkomna från Lianxingzhuang hade anhöriga som därför vände sig till Ri Agwai för att be om hjälp.
Shìnfu och Chōki trädde därför fram och tog med sig samtliga omkomnas anhöriga till Sumitomos Kansai-filial för att förhandla.
En tjänsteman skyndade in och sade:
”Direktör! Saku Shìnfu kommer hit tillsammans med flera hundra anhöriga till de omkomna!”
Ōshima Urasaburō frågade förskräckt:
”Är det verkligen sant?”
Han skyndade genast fram till ett fönster på andra våningen och stack ut huvudet.
Mycket riktigt såg han ett långt människotåg närma sig med bestämda steg.
”Skynda er! Be vakterna där nere att stänga porten!”
När Urasaburō såg att motparten var så många beslutade han omedelbart att stänga verksamheten och vägra ta emot dem.
Tjänstemannen svarade:
”Ja!”
Den stora gruppen anlände till Sumitomos Kansai-filial.
Shìnfu ropade högt på japanska utanför porten:
”Direktör Ōshima! Var vänlig kom ut och möt de anhöriga!”
De anhöriga började också ropa:
”Sumitomo-bolaget saknar samvete!”
”Sumitomo-bolaget skäms för att visa sig!”
De lokala invånarna samlades snart för att se vad som hände.
När många av dem fick veta sanningen kunde de inte låta bli att stämma in i anklagelserna.
Folket var verkligen rasande.
Några av de anhöriga blev så upprörda att de började kasta offerpapper framför porten.
De stackars familjerna till de omkomna hade ingenstans att vända sig med sin sorg.
Efter gemensamma överläggningar beslöt de därför att nästa dag i stället lämna in en framställning till Zhunan-distriktets myndigheter.
Samma kväll fick distriktsguvernören Sakai Shigehito veta att Saku Shìnfu nästa dag skulle leda de anhöriga till distriktskontoret för att lämna in sin framställning.
Han visste varken om han borde träffa dem eller undvika dem och kände sig mycket bekymrad.
Därför sammankallade han tillfälligt avdelningscheferna och sina närmaste medarbetare till ett möte på sitt kontor.
Han kallade också dit befälhavaren för tredje bataljonen inom tredje brigaden stationerad i Zhunan-distriktet, överste Kishin Norio.
Distriktsguvernören Sakai Shigehito sade med bekymrad min:
”Den här Saku Shìnfu sägs ha en mycket mäktig bakgrund. Han är arvtagare till Mitsubishi-koncernen. Den här gången har han bestämt sig för att träda fram. Jag har hört att han i morgon bitti kommer att leda flera hundra anhöriga hit för att lämna in en framställning. Mina herrar, hur bör vi bemöta detta?”
Chefen för polisavdelningen, Ōhara Hatsuo, sade likgiltigt:
”Saku Shìnfu försöker uppenbart utnyttja folkmassan för att skapa oroligheter. Herr guvernör, jag föreslår att vi slår till med kraft, skickar ut ordningsstyrkorna och griper dem på plats.”
Chefen för civilförvaltningen, Chiba Jirō, skakade på handen och sade:
”Nej, det vore olämpligt. Saku Shìnfu är inte någon vanlig japansk medborgare. Man kan inte bara hitta på ett brott och gripa honom. Om hans folk inte orsakar några oroligheter kommer vi att få mycket svårt att förklara oss inför våra överordnade om vi ändå griper dem.”
Ōhara sade hånfullt:
”Avdelningschef Chiba, jag har hört att er egen chef, direktör Nakasone, en gång offentligt blev tillrättavisad av honom. Kanske fruktar er civilförvaltning honom, men vi inom polisavdelningen är inte rädda för honom. Hur man än ser på saken är han ändå bara en vanlig medborgare.”
Chefen för handelsavdelningen, Sakuragi Hirofumi, log kyligt och sade:
”Avdelningschef Ōhara, ni gör saken alltför enkel. Om man bara kunde avsluta Jiali-gruvans explosionsolycka genom att gripa några personer skulle även jag välkomna det. Men problemet är att explosionen fortfarande inte är löst, och dessutom skulle nya problem uppstå. Vet ni hur upptagen jag har varit de senaste två eller tre månaderna på grund av de ständiga olyckorna vid Jiali-kolgruvan? Jag har skrivit rapport efter rapport och fyllt i formulär utan slut.”
Jirō nickade instämmande och sade:
”Avdelningschef Sakuragi har rätt. Sumitomo-bolaget är ägare till Jiali-kolgruvan. De har orsakat en så allvarlig katastrof och borde själva träda fram för att förhandla om en lösning i stället för att skjuta över ansvaret på myndigheterna. Staten har ingen skyldighet att städa upp efter ett privat företag.”
Chefen för finansavdelningen, Rakuhira Nagakawa, framförde sin uppfattning:
”Med distriktets nuvarande ekonomi är det inga problem att betala ut ett symboliskt kondoleansbidrag till de omkomnas familjer. Men när det gäller fullständig civilrättslig ersättning har vi ingen som helst skyldighet. För att säga sanningen har distriktet inte heller de ekonomiska resurser som krävs för att försörja dessa familjer. Därför föreslår jag att vi löser detta på ett smidigt sätt. I morgon tar vi emot de anhörigas framställning och vidarebefordrar den oförändrad till provinsregeringen. Därefter får Saku Shìnfu föra de anhörigas civilmål inför domstol. När domstolens dom har meddelats handlar vi helt enligt domen. Om egendom som tillhör Sumitomo inom distriktet ska utmätas, genomför vi utmätningen. På det sättet följer vi lagen, undviker kritik och förolämpar inte någon av parterna.”
Distriktsguvernören Sakai Shigehito kunde inte bestämma sig för om han skulle slå ned hårt eller inta en försonlig hållning.
Han vände sig därför till den militäre befälhavaren med ansvar för ordningen, överste Kishin Norio:
”Överste Kishin, ni har ännu inte sagt något. Jag skulle gärna vilja höra er uppfattning.”
Norio stod med händerna i sidorna och sade:
”Ur militär synvinkel gäller att ju färre problem desto bättre. Detta verkar bara vara en vanlig civilrättslig tvist. Om de som kommer inte ställer till med oroligheter kommer jag inte att beordra några gripanden.”
Shigehito frågade bekymrat:
”Det jag oroar mig för är att de anhöriga kanske förlorar kontrollen över sina känslor och orsakar problem.”
Norio slog sig för bröstet och sade:
”Herr guvernör, ni kan vara lugn. I morgon kommer jag att beordra att kontrollposter upprättas vid samtliga stadsportar. Ingen som går in i staden får bära knivar, käppar eller andra vapen. De får komma in tomhänta. Mina beväpnade styrkor kommer dessutom att bevaka området runt distriktskontoret under hela tiden. Vid minsta tecken på oroligheter kommer vi omedelbart att gripa de ansvariga. Ni behöver bara ta emot de anhörigas framställning. Därefter följer vi de förslag som avdelningscheferna har lagt fram.”
Shigehito drog en lättnadens suck och sade:
”Kishin, när ni säger så känner jag mig mycket lugnare.”
Nästa morgon ledde Shìnfu och Chōki flera hundra anhöriga in i staden genom norra stadsporten.
Vid kontrollposten stoppades de av soldater.
Shìnfu visste att framställningen måste genomföras med största värdighet och ödmjukhet för att vinna distriktsguvernörens medkänsla.
Därför hade han redan före avfärden särskilt beordrat alla anhöriga att inte ta med sig några knivar, vapen eller andra tillhyggen.
Han hade också uppmanat dem att inte tappa fattningen eller uppträda aggressivt under framställningen.
Den morgonen var alla anhöriga klädda i enkla sorgkläder.
Några av kvinnorna bar dessutom traditionell sorgdräkt av säckväv och vita sorgband.
Längs vägen grät de oavbrutet.
Soldaterna genomförde en kort kontroll av de anhörigas följe.
Underofficeren vid kontrollposten fann inget anmärkningsvärt.
Han skickade därför bud till sin befälhavare och inväntade order om att släppa igenom dem.
Efter ungefär en halvtimme flyttade soldaterna vägspärrarna.
Under ledning av Shìnfu och Chōki gick de anhöriga gråtande hela vägen fram till torget framför distriktskontoret.
Där möttes de genast av synen av över tusen soldater som bevakade området under sträng säkerhet.
En del kvinnor och barn blev så skrämda att de inte längre vågade gråta högt.
Distriktsguvernören Shigehito väntade inne i ämbetsbyggnaden.
Först när en budbärare från överste Kishin kom för att kalla honom gick han ut genom huvudingången.
När han såg att de flesta var änkor, föräldralösa barn och äldre människor kände han sig genast betydligt lugnare.
Saku Shìnfu ropade högt på japanska:
”Må Hans Majestät Kejsaren vörda sitt folk med välvilja och styra riket genom barmhärtighet. Ers excellens, distriktsguvernören, har mottagit kejsarens uppdrag att vara folkets fader och moder. Nu har vårt folk drabbats av denna stora olycka. Familjer har slitits sönder och nära anhöriga skilts åt genom döden. Vi ber därför ödmjukast att ni visar medkänsla med katastrofens offer och skipar rättvisa för de omkomnas familjer.”
Shìnfu gick därefter några steg uppför trappan och överlämnade personligen framställningen till distriktsguvernören Sakai Shigehito.
Samtliga anhöriga föll samtidigt på knä och bönföll honom gång på gång.
Många av dem brast ut i gråt och berättade hur gruvledningen och Sumitomo-bolaget inte hade visat något som helst intresse för dem sedan katastrofen.
Inför denna syn kunde varken tjänstemännen eller soldaterna som stod på vakt hålla tillbaka sina känslor.
Många fick tårar i ögonen.
På en diskret uppmaning från överste Kishin gick distriktsguvernören Sakai Shigehito nedför trappan.
Han hjälpte en äldre kvinna på första raden att resa sig från knästående.
Sedan torkade han personligen hennes tårar med sin ärm.
Denna handling fick omedelbart de anhöriga att brista ut i ännu häftigare gråt.
När gråten så småningom hade lugnat sig ropade Shigehito högt till de anhöriga:
”En sådan fruktansvärd tragedi har inträffat inom mitt distrikt och mitt folk har drabbats av oerhört lidande. Jag kommer aldrig att blunda för detta eller låta det passera. Jag lovar att behandla ärendet opartiskt och ge de anhöriga rättvisa.”
Därefter steg finanschefen Rakuhira Nagakawa fram och tillkännagav:
”Distriktsguvernören känner djupt med katastrofens offer och har därför särskilt beordrat finansavdelningen att avsätta ett särskilt katastrofbistånd. Från och med i dag kan de anhöriga, mot uppvisande av ett officiellt dödsintyg, ansöka hos civilförvaltningen vid distriktskontoret om ett kondoleansbidrag och begravningsersättning på femtio silverdollar.”
När de anhöriga hörde detta föll de åter ned på knä och bugade djupt.
Därmed fick hela framställningen ett fredligt och tillfredsställande avslut.
