〈有字天書︰所謂的後現代詩〉
∕陳去非

它被命名為詩
一張失控的電路板
語詞四散，還原
被任意拆解的零組件
有人說這是後現代
是自由，是去中心的光
但光沒有方向時
只是滿頭眩暈

句子開始跳針
壞掉的錄音帶音軌
「愛——城市——雨——量子——失眠——」
沒有語法，只有語意斷裂的詞彙
隨機的組合排列
意義被切成碎片上架
每一片都標價：解釋權交給讀者
可讀者也開始失語
在拼貼的廢墟裡
學習如何假裝看懂

詩變成抽籤
抽到什麼就是什麼
抽不到的部分，就叫做晦澀
有人鼓掌，說這是自由書寫的勝利
有人沉默，呆立在一場語言事故現場

我試著閱讀，卻只讀到
一行行彼此拒絕握手的詞彙
它們不再說話
只是彼此碰撞，沒有相互協力
札堆的亂碼，沒有目的的城市訊號
而所謂美，在詩行裡分手且從此失聯


陳去非20260622

英文：

〈A Text Written Heaven: So-Called Postmodern Poetry〉 / Chen Qufei

It is named poetry
a runaway circuit board
words scattered, restoring
disassembled at will, components
some say this is postmodern
is freedom, a decentered light
but when light has no direction
it is only dizziness filling the head

sentences begin to stutter
a broken tape’s audio track
“love—city—rain—quantum—insomnia—”
no grammar, only words of semantic rupture
random combinations and arrangements
meaning cut into fragments and put on shelves
each fragment priced: interpretation outsourced to readers
but readers also begin to lose speech
in a collage of ruins
learning how to pretend understanding

poetry becomes drawing lots
whatever is drawn is what it is
what cannot be drawn is called obscurity
some applaud, calling it the victory of free writing
some remain silent, standing in a scene of linguistic accident
I try to read, but only read
lines of words refusing to shake hands with each other
they no longer speak
only collide, without cooperation
a heap of code, aimless urban signals
and what is called beauty breaks up in the poem, and goes permanently out of contact

瑞典文：

〈En text skriven i himlen: så kallad postmodern poesi〉 / Chen Qufei

Den kallas poesi
en kretskortstavla utom kontroll
ord sprids, återställs
delas upp godtyckligt, komponenter
någon säger att detta är postmodernt
är frihet, ett decentraliserat ljus
men när ljuset saknar riktning
är det bara yrsel i huvudet

meningar börjar stamma
ett trasigt kassettbands ljudspår
“kärlek—stad—regn—kvantum—sömnlöshet—”
ingen grammatik, bara ord i semantisk brytning
slumpmässiga kombinationer och arrangemang
mening skuren i fragment och placerad på hyllor
varje fragment prissatt: tolkningsrätten lämnas till läsaren
men läsarna börjar också förlora sitt språk
i ett kollage av ruiner
lär sig hur man låtsas förstå

poesi blir lottdragning
det som dras är vad det är
det som inte kan dras kallas dunkelhet
några applåderar och kallar det den fria skrivandets seger
andra förblir tysta, stående i en språklig olycka
jag försöker läsa, men läser bara
rader av ord som vägrar ta i hand med varandra
de talar inte längre
bara krockar, utan samarbete
en hög kod, syfteslösa stadssignaler
och det som kallas skönhet bryter upp i dikten och försvinner utan kontakt