《島嶼台灣》 - Taiwan-newpoem的部落格

Contents ...

udn網路城邦

精選

《島嶼台灣》

2026/03/28 09:20

迴響0

推薦0

引用0

〈島國的視窗︰美麗島詩選〉∕陳去非社會詩選集
 “Window of the Island Nation: 
Beautiful Island Poetry Selection”
 / Chen Qufei Social Poetry Anthology

〈Isle Taiwan〉

I Rake
That early spring of that year, the large-scale pacification campaign was a rake
Roughly lashing the desolate flesh of postwar Isle Taiwan
The sharp barbs deeply swept across the Tropic of Cancer
Razing homes and scouring lairs, the land with its sinews severed was split open
Enormous wounds, famished, demanded more fresh blood from the island’s people
Facing such severe and profound trauma
Tears were insignificant, and so was life
Among the pliant branches of political paradox
Human nature was but morning dew hanging upside down on a spider’s web
Under the glaring stare of the blazing sun, when another gust struck
It would panic, and have no leisure to care for itself

II Weeds
Arrests and killings seemed destined to occur sooner or later
As the northeast monsoon inevitably carries piercing frontal cold rain
Local gentry, physicians, teachers, and students were all weeds of thought
To quell the turmoil, the authorities declared that those people
Must be uprooted entirely and completely eradicated and covered over
So that this land might rapidly become fertile again
Yet in the dark night, the sobbing of widows was always drowned by the pattering rain
Thus, upon our own land, bearing grief and enduring pain
We silently planted with our own hands our fathers, elder brothers, relatives, and friends who perished
Letting their souls disperse into tens of thousands of acres of autumn fleabane
Their bones reverting into firm subterranean roots spreading out
With tolerant fingers tightly grasping every inch of crumbling, collapsing soil
Sustaining every heart on the verge of shattering
All grievances and injustices climbed along conduits and sublimated
Extending into branches, leaves, and luxuriant shade
Allowing this scorched land to gain shelter and livelihood
Rice, millet, and grain stood up again, flowering and forming ears
As if a split-open giant rock released immense energy
Warming our damp hearts
And steadfastly supporting us through every curfewed night

III Straw Hat
In every morning of terror and anxiety
The volleys of execution outside the village repeatedly exaggerated to us
The authorities’ motives and determination:
With weapons they would cut away our branches, our limbs
Insisting that we, like tung trees afflicted by pests and disease,
With bare trunks, cry out voicelessly
Pleading for green leaves to cover us, insisting that we
Live on in bleak winds and cold rain, to experience sorrow and embrace solitude
Yet we, these orphans and widowed mothers, have never wavered
In our accumulated generations of deep affection and hereditary love for this land
We are not migratory birds, not docile rice seedlings bowing in submission
We are straw hats of diligent labor
Earnestly seeking a living from the land beneath our feet
Knowing well that upon every golden ear of rice glisten countless drops of sweat
We must roll up our sleeves and trouser legs, bend our backs to cultivate
Only then will this land be willing to reveal her love, together with her sweet fruits,
Without reservation, to nourish us
And we, within the compassionate rain and dew, will forget hatred
Find refuge for the soul and settlement for the body
Within her maternal cradle, proliferating and multiplying without end

IV Sweet Potato
Memory is a cramped subterranean nest, covered with the green mold of years
We, sorrow-laden, gradually submerge, degenerating into root-stem plants
Learning indirection and endurance, like sweet potatoes holding their breath in the soil
We firmly believe that as long as this heart does not die, there remain countless springs to await
Awaiting that belated hand of justice to resolutely lift open
The black lid covering history, from the fissures of the soil
The truth raises new branches and tender buds
Revealing to the world:
Emerald leaves, blood-red calyxes, snow-white flowers

〈Ön Taiwan〉

I Kratta
Den tidiga våren det året var den storskaliga rensningsaktionen en kratta
Som hårt slog mot den utarmade kroppen hos efterkrigstidens ön Taiwan
De skarpa hullingar svepte djupt över Kräftans vändkrets
Som plöjde gårdar och rensade ut bon, slets landets senor av och marken sprack upp
Väldiga sår törstade hungrigt efter mer färskt blod från öns invånare
Inför en sådan grym och djupgående smärta
Var tårar obetydliga, likaså livet
Bland politikens paradoxala mjuka grenar
Var människonaturen blott morgondagg upphängd upp och ner i ett spindelnät
Under den brännande solens stirrande blick, när ännu en vindstöt slog till
Skulle den också gripas av panik och inte hinna ta hand om sig själv

II Ogräs
Gripanden och dödande tycktes förr eller senare vara oundvikliga
Liksom nordostmonsunen oundvikligen för med sig bitande kallt regn från en front
Lokalnotabler, läkare, lärare och studenter var alla tankens ogräs
För att kväsa oroligheterna förklarade myndigheterna att dessa människor
Måste ryckas upp med rötterna och fullständigt utplånas och täckas över
För att denna jord snabbt skulle bli bördig igen
Men i nattens mörker dränktes änkornas snyftningar alltid av det ihållande regnets ljud
Så på vår egen jord, med sorg i hjärtat och smärta uthärdad
Planterade vi tyst med egna händer våra döda fäder, äldre bröder, släktingar och vänner
Lät deras själar lösas upp och spridas till tiotusentals hektar av höstlig gråbo
Deras ben återgick till fasta underjordiska rötter som bredde ut sig
Med toleranta fingrar som hårt grep varje tum av sönderfallande och rasande jord
Upprätthållande varje hjärta på gränsen till att brista
All orätt och undertryckt klagan klättrade längs ledningar och sublimerades
Sträckte ut sig till grenar, löv och tät grönska
Lät denna förbrända jord få skydd och liv
Ris, hirs och säd reste sig åter, blommade och satte ax
Som om en uppspräckt jättesten frigjorde en enorm energi
Värmde våra fuktiga hjärtan
Och stadigt stödde oss under varje natt med utegångsförbud

III Stråhatt
I varje morgon av skräck och oro
Överdriver gevärssalvorna från avrättningar utanför byn gång på gång för oss
Myndigheternas motiv och beslutsamhet:
Med vapen skära bort våra grenar, våra lemmar
Envist kräva att vi, likt tungträd angripna av sjukdomar och skadedjur,
Med nakna stammar skriker ljudlöst
Bönfaller om att täckas av gröna blad, och insisterar på att vi
Ska leva i bittra vindar och kallt regn, uppleva sorg och omfamna ensamhet
Men vi, dessa föräldralösa och änkor, har aldrig vacklat
I vår mångåriga djupa tillgivenhet och nedärvda kärlek till denna jord
Vi är inte flyttfåglar, inte risplantor som böjer sig fogligt
Vi är stråhattar av flitigt arbete
Som uppriktigt söker vår utkomst från jorden vi trampar på
Väl medvetna om att på varje gyllene risax glittrar otaliga svettdroppar
Vi måste kavla upp ärmar och byxben och böja våra ryggar för att bruka jorden
Först då är denna jord villig att avslöja sin kärlek tillsammans med sina söta frukter
Utan förbehåll, för att nära oss
Och vi kommer i det barmhärtiga regnets och daggens nåd att glömma hat
Finna själens tillflykt och kroppens vila
I hennes moderliga vagga fortplanta oss utan slut

IV Sötpotatis
Minnet är en trång underjordisk håla täckt av årens gröna mögel
Vi, fyllda av sorg, sjunker gradvis ner och degenererar till rot- och stamväxter
Lär oss omskrivning och uthållighet som sötpotatisar som håller andan i jorden
Vi är övertygade om att så länge detta hjärta inte dör finns otaliga vårar att vänta på
Vi väntar på den försenade rättvisans hand att beslutsamt lyfta bort historiens
Svarta lock; från jordens sprickor
Lyfter sanningen nya grenar och späda skott
Och tillkännager för världen:
Smaragdgröna blad, blodröda foderblad, snövita blommor