Eldflugorna flyger och flyger: Nanzhuangs japansk-aboriginska motståndsincident 26
Kapitel 25: Slaget vid Longmenkou
Den första bataljonen av de japanska förstärkningsstyrkorna och den regionala garnisonsstyrkan, ledda personligen av general Nakajō Hideo, befälhavare för den tredje brigaden, marscherade denna tidiga morgon fram från Sanwan med två tusen soldater och närmare hundra artillerivagnar. Kort därefter stötte de på några tiotal sargade soldater och halta hästar som just hade retirerat från Longmenpasset. När förstärkningsstyrkorna såg det bedrövliga tillståndet hos Kishinobus besegrade trupper, där soldaternas kläder knappt täckte kropparna, uniformerna var sönderslitna och på vissa hade de till och med trasats sönder till remsor av tyg, bleknade allas ansikten av skräck.
General Nakajō beordrade sina ordonnanser att hämta truppchefen Kishinobu och stabschefen. Kishinobu leddes fram till Nakajō med stöd. Även hans kropp var täckt av brännskador, svärdshugg, pilsår och andra skador. Han verkade ha förlorat stora mängder blod, hans ansikte var kritvitt och han var ytterst svag. När Nakajō såg hans eländiga tillstånd förmådde han inte längre förebrå honom utan ställde bara några enkla frågor.
General Nakajō frågade förskräckt:
”Kishinobu, hur kunde ni hamna i ett så här bedrövligt tillstånd?”
Rio svarade kraftlöst:
”Rapporterar till generalen. Vi utsattes för ett nattligt anfall av fienden. De använde eldattacker och sprängämnen samt anföll oss från både fram- och baksidan i ett bakhåll. Min styrka led mycket svåra förluster.”
General Nakajō rynkade pannan och frågade:
”Ungefär hur många upprorsmän rörde det sig om?”
Rio svarade svagt:
”Den första gruppen upprorsmän stötte samman med våra styrkor i går förmiddag. Vi uppskattar att de var nära tusen man, och vi dödade ungefär ett hundratal av dem. När det gäller de upprorsmän som låg i bakhåll kastade de sprängämnen mot oss. Vi tvingades besvara anfallet i all hast och hann inte se dem tydligt, men de uppgick sannolikt också till flera hundra.”
”Ack! Du föll i fiendens fälla. Innan avmarschen påminde jag dig särskilt om att terrängen i Nanzhuangområdet är komplicerad, lätt att försvara men svår att anfalla, och full av faror. Ri Aguai är en mycket listig och klok man, så du måste handla med största försiktighet. Din styrka borde ha slagit läger i Sanwan kvällen innan och väntat på att förena sig med mig denna morgon för att tillsammans anfalla Longmenkou. Men du underskattade fortfarande fienden och ryckte fram förhastat. Därmed föll du offer för deras taktik att locka fienden att tränga djupt in.”
Trots att hans underordnade lidit ett förkrossande nederlag på grund av sin övertro kunde general Nakajō inte låta bli att ge honom en mild tillrättavisning.
Rio sade nedstämt:
”Jag har svikit er, general.”
Nakajō vinkade med handen och sade:
”Nog med det! Du är redan så svårt skadad. Gå nu och återhämta dig ordentligt.”
Med hjälp av en adjutant lyckades Rio med möda göra honnör och sade:
”Tack, general.”
Nakajō vände sig till stabsofficerarna vid sin sida och sade:
”Det verkar som om upproret i Lianxingzhuang har planerats under lång tid före resningen. De har uppenbarligen kommit väl förberedda och tänker använda en strategi där de låter oss förbruka våra krafter medan de själva väntar ut oss och utkämpar ett långvarigt krig mot oss. De är definitivt inte någon odisciplinerad mobb.”
Stabsofficeren Shimura Teruo instämde genast:
”Generalens analys är mycket träffande. Under vår marsch hit upptäckte förstärkningsstyrkan att flera byar i Dananshe var fullständigt öde. Dessutom hade varje hus och alla grödor ute på fälten satts i brand och bränts ned. Fienden har tillämpat taktiken med bränd jord i avsikt att föra ett utdraget krig mot oss.”
General Nakajō kallade till sig en ordonnans:
”Ordonnans! Vidarebefordra min order. Lämna kvar en grupp på tjugo man här för att hålla ställningarna och ta hand om de sårade.”
Ordonnansen svarade:
”Ja! Order mottagen.”
General Nakajō frågade stabschefen Shimura om hans åsikt:
”Stabsofficer, enligt din bedömning, vilken åtgärd bör vi därefter vidta för att ta oss genom den här trånga dalgången mot Shilixing?”
Shimura Teruo analyserade situationen:
”Utifrån den nuvarande situationen bedömer jag att upprorsmännen tidigare grupperade sina huvudstyrkor på höjderna på båda sidor om Longmenpasset. De stoppade Kishinobus styrka från att ta sig igenom och försvarade sig från fördelaktiga positioner. Därför kan vi inte fortsätta med frontalangrepp gång på gång. Vi kan dela upp styrkorna i tre kolonner. Mittkolonnen låtsas anfalla Longmenkou. Vänsterkolonnen går runt Lejonberget, medan högerkolonnen tar omvägen via Baiyuntemplet. Därefter gör de en kringgående manöver bakom bergsfolket och omringar samt förintar deras huvudstyrka med en säckmanöver.”
General Nakajō strök sig över skägget, nickade och sade:
”Din taktik är genomförbar. Den överensstämmer helt med mina avsikter.”
Nakajō vände sig sedan till operationschefen Onizuka Jiichirō och beordrade:
”Operationschefen och stabsofficeren, ni ska båda leda två kompanier med sammanlagt sexhundra infanterister var. Den ena styrkan anfaller uppför bergsstigarna vid Lejonberget på vänster flygel, den andra uppför stigarna vid Baiyuntemplet på höger flygel. Inom två timmar måste ni ha tagit er runt bakom bergsfolket och inleda ett överraskningsanfall. Jag kommer att koncentrera allt artilleri för att från fronten binda fiendens eldkraft.”
”Ja! Order mottagen!”
Operationschefen Onizuka Jiichirō och stabsofficeren Shimura Teruo tog emot ordern och lämnade platsen var för sig.
Valanai svarade:
”Ja, mästare.”
Den gamle instruktören gav honom sina uppdrag:
”Återvänd genast till Luchang. Be Belin först skicka någon för att underrätta Goya. Låt sedan Belin välja ut en grupp på tjugo man bland Luchangs frivilligstyrka som kärninstruktörer. Du och Belin ska föra dem dit tillsammans med gevär, ammunition och övrig beväpning.”
Valanai fattade händerna i en vördnadsfull hälsning och svarade:
”Ja, mästare.”
Den gamle instruktören sade med allvarlig min:
”Du och den gruppen kärninstruktörer ska stanna kvar i Swasaige och tillsammans med Goya och de andra försvara området mot fienden. Oavsett vilka uppoffringar eller vilket pris det kräver måste ni med all er kraft hålla Henglongs bergspassväg. Låt inte den japanska armén ta sig in i Swasaige. Belin ska stanna där i två dagar och därefter återvända till Luchang för att förbereda sig inför det avgörande slaget.”
Valanai frågade:
”Mästare menar alltså att jag ska gruppera Swasaiges frivilligstyrka mellan Henglongberget och Tigerberget och hålla området under ett långvarigt försvar?”
Den gamle instruktören nickade och sade:
”Just så. Innan du har sett en skriftlig militärorder undertecknad av mig får du under inga omständigheter dra tillbaka försvaret på eget initiativ. Annars riskerar vår huvudstyrka från Lianxingzhuang, efter det avgörande slaget mot den japanska arméns huvudstyrka vid Luchang, att bli angripen både framifrån och bakifrån, samtidigt som vår reträttväg spärras av den japanska armén.”
Valanai sade:
”Jag förstår, mästare. Om vi inte kan hålla ställningarna kommer jag, Valanai, att dö tillsammans med mina bröder på Henglongs bergspassväg.”
Den gamle instruktören sade med sträng röst:
”Valanai, ditt ansvar är mycket stort. Under alla dessa år du har följt mig har jag lärt dig en hel del om krigskonst och stridsformationer. Nu är det dags för dig att stå på egna ben. Kom ihåg detta: Det finns bara befälhavare som mister huvudet, aldrig befälhavare som misslyckas!”
Valanai svarade:
”Ja, mästare! Jag ska aldrig göra er besviken.”
Den gamle instruktören Lin Yongnian blickade ut mot fjärran. Sanwan låg höljt i den skymningsdisiga kvällsluften. I hans hjärta väcktes minnena från den tid då han utkämpade strider mot den franska flottan vid Mawei i Fuzhou. När han tänkte tillbaka på sitt liv, ständigt upptaget av krig och soldatliv, insåg han att han under en tid då nationen drabbats av ständiga katastrofer tycktes ha levt enbart för dessa få stora slag.
Det japanska infanteriet mötte hårdnackat motstånd från frivilligstyrkan vid foten av Lejonberget och Baiyuntemplet.
Ett våldsamt slag bröt ut mellan de båda sidorna. Den japanska armén hade aldrig väntat sig att frivilligstyrkan skulle gruppera sin huvudstyrka för det avgörande slaget på båda flankerna. Så snart de närmade sig bergssluttningarna utsattes de för artillerield från frivilligstyrkan. Än mer ironiskt var att ljudet från dessa kanoner lät märkligt välbekant – de hade nämligen erövrats från Kishinobus egen styrka.
Frivilligstyrkan hade både fördelen av olika försvarsanordningar såsom fallande klippblock och rullande timmerstockar samt sin ingående kännedom om terrängen. Tillsammans med eldunderstödet från ett tiotal kanoner stod de emot den japanska armén. Trots flera anfallsvågor lyckades japanerna inte ta sig uppför höjderna utan lämnade endast efter sig mer än tvåhundra döda.
När general Nakajō såg att bergsfolket hade placerat sitt artilleri på båda flankerna och att deras huvudsakliga infanteristyrka också verkade vara grupperad längs bergssidorna, fattade han omedelbart ett beslut. Han omgrupperade två tredjedelar av sitt artilleri för att beskjuta sluttningarna på båda sidor.
Den japanska artillerielden var mycket kraftig. Där granaterna slog ned blossade eld och krutrök upp, och snart spreds våldsamma bränder. Frivilligstyrkan drog sig steg för steg tillbaka mot bergstopparna. Eldhavet skilde de båda arméerna åt, och den japanska armén kunde fortfarande inte ta sig upp.
Japanerna vann inte den minsta fördel. På bara en halvtimme hade de redan förlorat en tredjedel av sina styrkor. General Nakajō blev så rasande att han stampade i marken och beordrade signalisten att blåsa till reträtt för båda flankerna. Han väntade på att lågorna skulle bränna ned de två kullarna fullständigt och samtidigt på att förstärkningarna skulle anlända.
Men himlen stod inte på hans sida. Just då började det regna, och regnet tilltog snabbt i styrka. Snart hade skogsbranden släckts. Nakajō hade inget annat val än att vänta tålmodigt. Först framåt kvällen anlände den fjärde bataljonen från Zhudong härad. Han beslöt då att nästa morgon i gryningen inleda en andra våg av frontalangrepp uppför höjderna och till varje pris inta Longmenpasset.
På långt håll såg instruktör Lin att de japanska förstärkningsstyrkorna var på väg. Han fattade omedelbart beslutet att tidigarelägga reträtten från området, eftersom han insåg att japanerna förde ett utnötningskrig. Om frivilligstyrkan fortsatte att förbruka sina styrkor på detta sätt skulle ytterligare japanska förstärkningar sannolikt anlända före nästa kväll, och då riskerade hela hans armé att utplånas.
Den gamle instruktören beordrade:
”Changsheng, vidarebefordra min order. Alla man ska endast ta med sig lätta vapen såsom gevär, ammunition och blankvapen. Efter mörkrets inbrott ska styrkan delas upp i mindre grupper och först dra sig tillbaka till Shilixingshe. Därefter ska vi påbörja den andra fasen av operationen.”
”Instruktör, ska vi verkligen överge våra ställningar här? Och vad ska vi göra med de japanska kanoner vi har erövrat?”
Trots att de just hade vunnit slaget beslutade instruktören att retirera, något som gjorde Ri Changsheng fullständigt förbryllad.
Den gamle instruktören sade:
”Om vi inte lämnar nu kommer den japanska arméns förstärkningar att fortsätta anlända en efter en. I morgon bitti kommer vi inte ens att kunna retirera om vi vill. Dessutom blev fiendens infanterianfall mycket häftiga under eftermiddagen. Det är uppenbart att de tänker inta den här ställningen till vilket pris som helst. Vad gäller dessa kanoner är de inte till särskilt stor nytta när vi väl kommer in i den oländiga bergsterrängen. Skjut slut på granaterna före mörkrets inbrott och spräng sedan kanonerna innan vi drar oss tillbaka.”
”Men vi har ju just vunnit slaget, och dessutom är terrängen vid Longmenpasset så lätt att försvara.”
Ri Changsheng trodde fortfarande optimistiskt att ställningen kunde hållas.
Den gamle instruktören manade på honom:
”Inga fler ’men’, Changsheng. Vi måste bevara vår styrka för att kunna möta deras huvudstyrka i det avgörande slaget längre fram.”
”Okej. Jag skickar folk för att underrätta styrkorna på båda flankerna.”
Changsheng visste att den gamle instruktören alltid var lugn och eftertänksam. Om han hade beslutat att retirera måste det finnas goda skäl för det.
