Eldflugorna flyger och flyger: Nanzhuangs japansk-aboriginska motståndsincident 25

Kapitel 24: Den familjekärlek som är omöjlig att släppa taget om

I stora salen i Ri Aguais residens satt Ri Aguai, Meilan, Zhan Qinglian samt Saku Nobuo, Koyuki, Keiko, Ōyama och ett tjugotal japanska anställda och samtalade.

”Mina japanska vänner, Lianxingzhuang har nu slutligen brutit helt med de japanska myndigheterna. Vi har redan officiellt gått i krig mot varandra. Vi vet mycket väl att våra några tusen invånare i Lianxingzhuang till slut inte kan besegra de japanska myndigheterna. Men för vår värdighets skull har vi valt att göra motstånd. Jag är en människa som tydligt skiljer mellan tacksamhet och fiendskap. Ni är alla våra vänner i Lianxingzhuang. Vi har levt och arbetat tillsammans, därför kommer jag inte att göra livet svårt för er.” Ri Aguai blåste ut ett moln av rök och fortsatte: ”Jag kommer att ordna så att ni alla säkert kan lämna denna plats, som ett uttryck för vänskap och uppriktighet.”

Nobuo översatte omedelbart Ri Aguais ord till sina japanska kollegor på japanska.

Nobuo sade: ”Svärfar, jag är villig att stanna kvar och vara hos dig och svärmor.”

Ri Aguai viftade med handen och sade: ”Nobuo, ta med dig Meilan och ge er av! Lämna denna plats fylld av konflikter. Jag är gammal, och om jag dör är det inget att beklaga. Men ert liv har just börjat.”

Nobuo sade vidare: ”Svärfar, hur skulle vi som den yngre generationen kunna lämna er när ni befinner er i fara?”

Ri Aguai svarade med bestämd ton: ”Säg inget mer. Nobuo, om du behandlar Meilan väl, är det det bästa sättet att visa oss två gamla människor vördnad.” Aguai viftade åter med handen och sade: ”Jag har redan bestämt mig. Skynda er att packa ert bagage. Tidigt i morgon bitti kommer jag att skicka folk som tryggt eskorterar er ut ur Nanzhuang.”

Zhan Qinglian omfamnade Meilan och sade med gränslös ömhet: ”Meilan, följ med Nobuo och lämna den här platsen. Lev ert eget liv.”

Meilan sade sorgset: ”Mor, hur skulle jag kunna förmå mig att lämna er...”

Zhan Qinglian klappade Meilan på ryggen och sade: ”Mitt dumma barn, du måste leva vidare med styrka. Så länge vi lever kommer vi en dag att återförenas.”

Bredvid dem försökte Nobuo och Ōyama övertala Nakamori Koyuki.

Koyuki sade envist: ”Jag tänker inte lämna. Jag ska till Luchang-samhället och vara tillsammans med Beilin. Just nu behöver han mitt stöd.”

Nobuo sade oroligt: ”Koyuki, var inte så impulsiv. Beilin bad mig föra dig härifrån. Om du stannar kommer han inte att kunna känna sig lugn.”

Koyuki skakade på huvudet och sade: ”Broder Nobuo, du behöver inte övertala mig. Jag har redan bestämt mig. Även om jag måste dö, vill jag dö tillsammans med Beilin.”

Nobuo suckade och sade: ”Varför måste du göra detta mot dig själv, Koyuki?”

Kapitel tjugofem: Slaget vid Longmen-passet

Den japanska förstärkningsstyrkans första bataljon och den provinsiella säkerhetsstyrkan, under personlig ledning av general Nakajō Hideo, befälhavare för den tredje brigaden, marscherade denna tidiga morgon från Sanwan med två tusen soldater och närmare hundra artillerivagnar.

Kort därefter mötte de några tiotal kvarvarande soldater och halta hästar som just hade retirerat från Longmen-passet. När förstärkningarna såg det bedrövliga tillståndet hos Kishins besegrade styrka, vars soldater knappt hade några kläder kvar på kroppen, vars uniformer var sönderrivna och trasiga, och där några till och med endast bar trasor, bleknade alla av chock.

General Nakajō beordrade sina livvakter att hämta befälhavaren Kishin och stabsofficeren. Kishin stöddes fram till Nakajō. Han bar liksom de övriga brännskador, huggskador och pilskador över hela kroppen. På grund av den stora blodförlusten var hans ansikte likblekt och han såg ytterst svag ut. När Nakajō såg hans tillstånd kunde han inte förmå sig att förebrå honom, utan ställde endast några få frågor.

General Nakajō frågade förskräckt: ”Kishin, hur kunde ni hamna i ett sådant eländigt tillstånd?”

Rifu svarade svagt: ”Rapporterar till generalen. Vi utsattes för ett nattligt överraskningsanfall. Fienden använde eldangrepp och sprängämnen och anföll oss både framifrån och bakifrån. Min styrka led mycket svåra förluster.”

General Nakajō rynkade pannan och frågade: ”Hur många upprorsmän uppskattar du att det fanns?”

Rifu svarade svagt: ”Den första gruppen upprorsmän mötte vår styrka i går förmiddag. Vi uppskattar att de var närmare ett tusen man, och vi dödade omkring ett hundratal av dem. Beträffande den grupp som låg i bakhåll kastade de sprängladdningar mot oss, och eftersom vi tvingades strida under stor brådska hann vi inte se dem tydligt. Jag uppskattar att även de uppgick till flera hundra man.”

”Ack! Du gick rakt i fiendens fälla. Innan du gav dig av påminde jag dig särskilt om att terrängen i Nanzhuang är komplicerad, lätt att försvara och svår att anfalla, full av faror. Ri Aguai är en mycket klok och listig man, och jag uppmanade dig att handla med största försiktighet. Ursprungligen borde din styrka ha stannat i Sanwan natten före och väntat på att förena sig med mig i morse för att tillsammans anfalla Longmen-passet. Men ändå underskattade du fienden och ryckte fram alltför vårdslöst. Du föll offer för deras strategi att locka fienden djupt in.” När general Nakajō talade till sin underordnade, som hade lidit ett svårt nederlag på grund av att ha underskattat fienden, kunde han inte låta bli att ge honom en viss tillrättavisning.

Rifu sade nedslaget: ”Jag har svikit er, general.”

Nakajō viftade med handen och sade: ”Nog om det. Du är redan så svårt skadad. Gå nu och vila och återhämta dig.”

Med hjälp av en adjutant lyckades Rifu med möda göra en militär hälsning och sade: ”Tack, general.”

Nakajō sade till stabsofficerarna vid sin sida: ”Det verkar som att Lianxingzhuangs uppror har planerats under mycket lång tid innan det bröt ut. De kom uppenbarligen väl förberedda och tänker utnyttja sin utvilade ställning för att föra ett långvarigt krig mot oss. De är sannerligen ingen odisciplinerad folkhop.”

Stabsofficeren Shimura Teruo instämde genast och sade: ”Generalens analys är mycket träffande. Under vår marsch hit såg vi att flera byar i Danan-samhället stod helt tomma, och att alla hus samt grödorna på fälten hade bränts ner. Fienden har tillämpat en bränd jord-taktik för att kunna föra ett långvarigt krig mot oss.”

General Nakajō kallade till sig en ordonnans.

”Ordonnans, förmedla min order. Lämna kvar en liten grupp om tjugo man här för att bevaka platsen och ta hand om de sårade.”

Ordonnansen svarade: ”Ja! Order mottagen.”

General Nakajō frågade stabsofficeren Shimura om hans uppfattning: ”Stabsofficer, hur anser du att vi bör gå till väga för att ta oss genom denna trånga dalgång mot Shilixing-samhället?”

”Utifrån den nuvarande situationen bedömer jag att upprorsmännen tidigare grupperade sina huvudstyrkor på höjderna på båda sidor om Longmen-passet. De kunde stoppa Kishins styrka genom att försvara den gynnsamma terrängen, vilket visar att vi inte kan fortsätta med frontalanfall. Vi bör dela upp styrkan i tre kolonner. Mittkolonnen låtsas anfalla Longmen-passet rakt framifrån, vänsterkolonnen går runt Shitouberget och högerkolonnen tar omvägen via Baiyun-templet för att komma bakom bergsfolket. Därefter kan vi använda en fickmanöver för att omringa och förinta fiendens huvudstyrka.” Shimura Teruo lade fram sin analys.

General Nakajō strök sig över skägget, nickade och sade: ”Din taktik är genomförbar. Den överensstämmer helt med mina avsikter.” Han vände sig mot operationsofficeren Onizuka Jiichirō och gav order: ”Operationsofficer och stabsofficer, ni ska vardera leda två kompanier om sammanlagt sexhundra infanterister. Ni ska anfalla uppför bergsstigarna vid vänsterflygelns Shitouberg respektive högerflygelns Baiyun-tempel. Inom två timmar måste ni ha tagit er runt bakom bergsfolket och inleda ett överraskningsanfall. Jag kommer att koncentrera allt artilleri för att binda fiendens eldkraft framifrån.”

”Ja! Order mottagen!” Operationsofficeren Onizuka Jiichirō och stabsofficeren Shimura Teruo tog emot ordern och lämnade platsen.

På höjden ovanför Longmen-passet samlade instruktören Lin Yongnian flera av de ledande hövdingarna och gav dem sina instruktioner:

”Fiendens förstärkningsstyrkor har redan nått Sanwan och kommer snart att avancera mot oss. Passagen genom passet är blockerad av oss, så deras infanteri och kavalleri kan inte bryta igenom fronten. De kommer därför med största sannolikhet att använda en kringgående taktik och ta sig runt via höjderna på båda flankerna för att anfalla oss bakifrån. Därför måste vi flytta hälften av våra kanoner till Baiyun-templet och Shitouberget för att förstärka infanteriets eldkraft där. På fronten räcker det att lämna kvar hälften av artilleriet och tvåhundra infanterister.”

Ali Kuma frågade: ”Gamle instruktör, menar du att fienden kommer att använda en kringgående flankmanöver?”

Den gamle instruktören svarade allvarligt: ”Precis så! Ali och Daragu, era två frivilligstyrkor ska försvara Shitouberget. Bröderna Changsheng och Changfu samt broder Baishengs frivilligstyrka ska försvara Baiyun-templet. När ni har grupperat er på bergen ska ni stapla upp rikligt med rullstockar och stenblock. Gräv spindelnätsliknande skyttevärn längs bergssluttningen för att ge försvaret större djup, och utnyttja templen och byggnaderna som skydd. Den här gången kommer huvudstriden att stå vid bergssluttningarna på båda flankerna. Utan signal från mitt reträtthorn får ingen dra sig tillbaka på eget initiativ. Om någon av flankerna faller i fiendens händer kommer hela Longmen-ställningen omedelbart att hotas och vår armé kommer att lida mycket stora förluster.”

”Militärrådgivaren har verkligen tänkt igenom allt. Den här gången väntar vi bara på att ge dem ett förkrossande slag!” sade Daragu Lumi, höjde båda händerna och klappade hand med de övriga fyra för att stärka moralen.

Den gamle instruktören blickade allvarligt mot fjärran och sade: ”När slaget vid Longmen-passet är över kommer vår huvudstyrka att flyttas till Luchang-samhället och aktivt förbereda sig för det avgörande slaget mot deras huvudstyrka av infanteri. Walanai, jag skickar dig tillsammans med Beilin till Siwasige vid foten av Jialiberget för att hjälpa Walis Geya att organisera och utbilda frivilligstyrkorna samt bistå försvaret på den södra fronten.”

Valaranai svarade genast: ”Ja, mästare.”

Den gamle instruktören gav sina order: ”Återvänd genast till Luchang. Be Belin först skicka någon för att underrätta Goya. Låt sedan Belin välja ut en kärntrupp på tjugo instruktörer ur Luchangs frivilligstyrka. Du och Belin ska ta dem med er tillsammans med gevär, ammunition och annan utrustning.”

Valaranai bugade med kupade händer och tog emot ordern: ”Ja, mästare.”

Den gamle instruktören sade med allvarlig min: ”Du och den gruppen av kärninstruktörer ska stanna kvar i Swa Sige och tillsammans med Goya och de andra försvara området mot fienden. Oavsett vilka uppoffringar eller vilket pris som krävs måste ni med all kraft hålla Henglongs bergspass. Ni får inte låta den japanska armén ta sig in i Swa Sige. Belin stannar där i två dagar och måste sedan återvända till Luchang för att förbereda sig inför det avgörande slaget.”

Valaranai frågade: ”Mästare menar alltså att jag ska gruppera frivilligstyrkan i Swa Sige mellan Henglongberget och Hushan och hålla en långvarig försvarslinje?”

Den gamle instruktören nickade och sade: ”Just det. Innan du har sett en handskriven militärorder från mig får du absolut inte överge försvarsställningarna på eget initiativ. Annars kan vår huvudstyrka i Lianxingzhuang, efter det avgörande slaget mot den japanska arméns huvudstyrka vid Luchang, hamna i ett läge där den blir angripen både framifrån och bakifrån och dess reträttväg spärras av japanerna.”

Valaranai sade: ”Jag förstår, mästare. Om vi inte kan hålla ställningarna kommer jag, Valaranai, att falla tillsammans med mina bröder på Henglongs bergspass.”

Den gamle instruktören sade med sträng röst: ”Valaranai, ditt ansvar är mycket stort. Under alla dessa år du har följt mig har jag lärt dig åtskilligt om krigskonst och slagfältets formationer. Nu är tiden kommen då du måste kunna bära ansvaret på egen hand. Kom ihåg: det finns bara befälhavare som mister huvudet, aldrig befälhavare som accepterar nederlag!”

Valaranai sade: ”Ja, mästare! Jag kommer aldrig att göra er besviken.”

Den gamle instruktören Lin Yongnian blickade ut mot Sanwan, som låg insvept i den skymningsdimmiga kvällsluften. Ofrivilligt steg minnena fram från striderna mot den franska flottan vid Mawei i Fuzhou. När han tänkte tillbaka på sitt liv, fyllt av militära kampanjer och krigets vedermödor, kändes det som om han levt enbart för just dessa få stora krig under en tid då landet befann sig i svår nöd.

Den japanska arméns infanteriförband mötte frivilligstyrkornas tappert organiserade motstånd vid foten av Shitouberget och Baiyunsi-berget.

Ett våldsamt slag bröt ut mellan de båda sidorna. Den japanska armén hade aldrig föreställt sig att frivilligstyrkan skulle ha grupperat sina huvudstyrkor för det avgörande slaget på båda flankerna. Så snart de närmade sig bergssluttningarna besköts de av frivilligstyrkans artilleri. Än mer ironiskt var att ljudet från dessa kanoner lät märkligt bekant – de hade nämligen erövrats från Kishinobus trupper.

Frivilligstyrkan hade dubbla fördelar: de utnyttjade både fällor med rullande stenblock och stockar samt sin goda kännedom om terrängen. Med understöd från ett tiotal kanoner misslyckades den japanska arméns upprepade stormningsförsök fullständigt. De kunde inte ta sig uppför bergssidorna och lämnade endast efter sig över tvåhundra döda.

När general Nakajō såg att ursprungsbefolkningen hade placerat sina kanoner på båda flankerna och att deras huvudsakliga infanteristyrkor också verkade vara grupperade längs bergssluttningarna, fattade han omedelbart ett beslut. Han omfördelade två tredjedelar av artilleriet för att bombardera de båda bergssidorna. Den japanska artillerielden var mycket kraftig. Där granaterna slog ned blossade eld och rök upp, och snart utbröt häftiga bränder. Frivilligstyrkan drog sig successivt tillbaka mot bergstopparna. Eldhavet skilde de båda sidorna åt, och den japanska armén kunde fortfarande inte ta sig upp.

Den japanska armén vann inte den minsta fördel. Efter en halv timmes strid hade de redan förlorat en tredjedel av sina styrkor. General Nakajō stampade ursinnigt av ilska och beordrade trumpetarna att ge signal till reträtt på flankerna. Han väntade på att lågorna skulle bränna ned de båda bergen till grunden, samtidigt som han inväntade förstärkningar. Men himlen stod inte på hans sida. Det började regna, och regnet tilltog snabbt i styrka. Snart hade skogsbränderna släckts. Nakajō hade inget annat val än att vänta tålmodigt. Först framåt kvällen anlände den fjärde bataljonen från Zhudong-distriktet, och han beslöt att nästa morgon inleda en andra våg av anfall uppför bergssidorna, fast besluten att till varje pris erövra Longmenpasset.

På långt håll såg instruktör Lin hur den japanska arméns förstärkningsstyrkor var på väg. Han beslöt omedelbart att tidigarelägga reträtten från området, eftersom han insåg att japanerna förde ett utnötningskrig. Om frivilligstyrkan fortsatte att förbrukas på detta sätt skulle de sannolikt bli fullständigt utplånade när ytterligare förstärkningar anlände mot nästa kväll.

Den gamle instruktören befallde: ”Changsheng, förmedla min order. Männen ska endast ta med sig lätta vapen – gevär, ammunition, sablar och andra handvapen. Efter mörkrets inbrott ska de delas upp i små grupper och först dra sig tillbaka till Shilixing-samhället. Därefter påbörjar vi den andra fasen av operationen.”

”Instruktör, ska vi överge ställningarna här? Och vad ska vi göra med de erövrade japanska kanonerna?” Att instruktören beslöt om reträtt trots segern gjorde Ri Changsheng mycket förbryllad.

Den gamle instruktören svarade: ”Om vi inte lämnar platsen nu kommer den japanska arméns förstärkningar att fortsätta anlända en efter en. I morgon bitti kommer vi inte ens att kunna retirera om vi vill. Dessutom blev fiendens infanterianfall mycket våldsamma under eftermiddagen. Det är uppenbart att de tänker inta denna ställning till varje pris. Vad gäller dessa kanoner kommer de ändå inte att vara till någon större nytta när vi väl har kommit in i den oländiga bergsterrängen. Skjut slut på all ammunition före mörkrets inbrott och spräng sedan kanonerna när vi retirerar.”

”Men vi har ju just vunnit en seger, och dessutom är terrängen vid Longmenpasset så oerhört gynnsam för försvar.” Ri Changsheng höll fortfarande optimistiskt fast vid att ställningarna kunde försvaras.

Den gamle instruktören manade på honom: ”Inga fler 'men', Changsheng. Vi måste bevara vår styrka för att möta fiendens huvudstyrkor i det avgörande slaget längre fram.”

”Nåväl. Jag skickar folk för att underrätta förbanden på båda flankerna.” Changsheng visste att den gamle instruktören alltid var lugn och eftertänksam. Om han hade beslutat om reträtt måste det finnas goda skäl till det.