Shinobu kom, enligt överenskommelsen, för att träffa hövdingen Ri A-guai med projektplanen och ett utkast till samarbetsavtalet i handen. Klausulerna i detta utkast hade Shinobu kämpat hårt för att få Miyamoto att acceptera, men han visste inte att Miyamoto redan hade lagt upp en slug plan och tänkte byta ut avtalet mot en helt annan version när det slutliga kontraktet skulle undertecknas.
Inför Ri A-guai gick Shinobu noggrant igenom avtalet punkt för punkt. A-guai lyssnade mycket uppmärksamt, och när det fanns något han inte förstod, ställde Chang-gui, som stod bredvid, genast frågor. Shinobu besvarade dem också tålmodigt en efter en.
Ri A-guai sade vänligt:
”Detta avtal ger ett skydd för våra rättigheter och intressen som kan sägas vara både rimligt och rättvist. Chang-gui berättade att du till och med hotade att säga upp dig för att få er direktör att motvilligt göra eftergifter. Herr Saku, jag vill härmed, å Lianxing-byns vägnar, uttrycka vår djupaste tacksamhet för din uppriktiga välvilja.”
Med en ödmjuk hållning svarade Shinobu:
”Hövding, ni behöver inte vara så artig. Egentligen är principerna om ’ärlighet och trovärdighet samt en rättvis balans mellan rättigheter och skyldigheter’ sådant som vårt Mitsui-bolag borde hålla fast vid från första början. När ni tackar mig på det här sättet känner jag mig i stället generad.”
Chang-gui sade:
”Shinobu, från början hade vi i Lianxing inte särskilt stort förtroende för samarbetsprojektet med ert bolag. Hövdingarna hade till och med redan enats om att om avtalet uppenbart missgynnade oss, skulle vi inte skriva under det mot vår vilja. Nu har alla dessa farhågor undanröjts, och vi går därför i princip med på att vid en lämplig tidpunkt underteckna avtalet med ert bolag. Det är du som har sprungit mellan båda parter och gjort allt detta möjligt. All ära tillkommer dig.”
Med ett glatt uttryck sade Shinobu:
”Chang-gui, vårt bolag har utsett mig till chef för arbetsstationen i Lianxing, vilket innebär att jag blir den affärsrepresentant som har fullmakt att företräda bolaget. Jag är övertygad om att våra båda sidor kommer att samarbeta mycket väl i framtiden.”
Detta sade Shinobu som ett förhandsbesked till Chang-gui.
Chang-gui sade glatt:
”Det vore utmärkt. Vi i Lianxing välkomnar varmt dig och dina arbetskamrater att flytta in och börja arbeta här.”
”Under tiden före undertecknandet måste jag göra en särskild resa tillbaka till inlandet för att köpa in maskiner och utrustning till sågverket och kamferfabriken. Jag känner den inhemska verktygsmaskinindustrin ganska väl, så företaget har gett mig uppdraget att åka tillbaka och välja ut maskinerna.”
Shinobu förklarade sin kommande tjänsteresa tillbaka till inlandet:
”Innan jag reser tillbaka måste jag först hitta lämpliga platser för arbetsstationen samt de planerade anläggningarna för sågverket och kamferfabriken.”
Ri A-guai sade:
”Chang-gui, under den här tiden ska du så långt det är möjligt tillgodose herr Sakus behov. Du behöver inte längre rapportera allting till mig.”
Chang-gui svarade:
”Inga problem, far. Jag kommer att ta initiativ till att visa flera lämpliga platser för fabriksbyggen, så att Shinobu kan välja bland dem.”
En halv månad senare undertecknade Mitsui Kabushiki Kaisha och Lianxing-byn officiellt samarbetsavtalet om den gemensamma utvecklingen. Avtalet var skrivet på japanska, och Ri A-guai märkte inte det minsta att någonting var fel.
Miyamoto sträckte fram handen och sade:
”Chang-gui, från och med nu är ert samhälle och vårt företag affärspartner. Jag vill härmed önska att samarbetet mellan oss blir framgångsrikt och att båda parter tjänar mycket pengar.”
Chang-gui skakade Miyamotos hand och sade:
”Vi hoppas att ert företag kan hjälpa oss att utveckla Nanzhuang-området, förbättra invånarnas livskvalitet och låta dem få ett bättre liv.”
”Naturligtvis!” svarade Miyamoto med ett strålande leende, likt en blommande brännässla som döljer sina stickande taggar. På platsen var det, förutom direktör Ōhashi, ingen som visste vilken konspiration som dolde sig bakom det leendet.
