Kapitel 2: Hur bör kritik av modern poesi skrivas?(瑞典文)

Vänner ger mig ofta viss substantiell återkoppling (Feedback) efter att ha läst de analyser av modern poesi som jag har skrivit. Till exempel: ”De analyser av modern poesi som du skriver är välgrundade och väl underbyggda; när man läser dem kan jag snabbt träda in i verkets konstnärliga stämning, och också snabbt klargöra vilka retoriska tekniker författaren har använt mellan raderna, vilka meningar som har språkliga fel, samt vilka förtjänster och brister författaren har i fråga om uttrycksteknik.” ”Efter att ha läst dina poesianalyser upptäckte jag att mina egna verk har samma problem som du påpekade hos författaren, vilket får mig att känna tvekan och osäkerhet, och jag vågar för tillfället inte riktigt ta upp pennan igen.”

När skribenten utformar analyser av modern poesi följs följande principer: (1) fokusera på texten för analys och diskussion, utan att prata strunt om irrelevanta sidospår; (2) välja lämpliga kritiska metoder utifrån ämnet, och absolut inte visa upp sig genom att skryta med västerländska metodologier eller godtyckligt citera västerländska litteraturkritikers uttalanden; (3) säga endast så mycket som det finns ledtrådar för, utan att spekulera om författarens ursprungliga avsikt; (4) inte smickra författaren eller bana väg för mellanmänskliga relationer genom att välja sådant som författaren tycker om att höra; (5) huvudsyftet med analysen är att rikta sig till allmänna poesiläsare, och i andra hand att ge återkoppling till författaren. Härnäst kommer skribenten att introducera fyra vanliga typer av förfalskade analyser av modern poesi som förekommer i omlopp.

Avsnitt 1: Fyra vanliga typer av förfalskade analyser av modern poesi

Bland analyser av modern poesi som skrivs i omlopp är de fyra vanligaste typerna följande:

1. Att spela på marginalen
   De som är skickliga på att spela på marginalen pratar endast strunt om sin relation till författaren eller skvaller och triviala anekdoter från poesikretsar, undviker det väsentliga och saknar verklig diskussion av verkets text. Denna typ av analys saknar akademiskt innehåll och är endast ofarlig och irrelevant skräptext. Som de gamla sade: ”Vad gagnar beröm som kliar genom en stövel? Även kritik som tränger in i träet med tre tiondelars djup är träffsäker”, vilket just syftar på denna typ av ytlig text.
2. Ogrundat beröm
   Att ogrundat prisa och släta över, undvika det väsentliga i diskussionen av texten, och endast välja behagliga ord som överensstämmer med författarens önskemål. Denna sorts konformistiska mentalitet syftar till att behaga författaren och bana väg för mellanmänskliga relationer, och gör analys av modern poesi till en social gåva i umgängessammanhang.
3. Självrättfärdigande
   Att följa sina känslor och skriva vad som än kommer i sinnet, och ersätta kritisk metodologi (teoretisk grund) med subjektiv övertygelse—detta är typisk ”impressionistisk kritik”. Författare till denna typ av analys har i allmänhet en mentalitet av att vara ”av himlen begåvade genier”; i vardagliga ord betyder det att ha en överdrivet god självbild, och en ”antiintellektuell” hållning som ser kritikteorin som obefintlig.
4. Godtycklig tillämpning och fabricering
   Oavsett vilket ämne (tema) verket har, kommer vissa irrelevanta teorier oundvikligen att appliceras. Till exempel, så snart verket är skrivet av en kvinnlig poet, plockas ”feminism” fram; när man möter ett verk med oklara och osammanhängande meningar, tas ”psykoanalys” eller ”postmodernism” fram; och för politiska och socialrealistiska verk måste ”postkolonial diskurs” användas. Denna typ av kritiker verkar på ytan vara bevandrade i både österländsk och västerländsk kunskap och fulla av lärdom, men de ägnar sig endast åt att godtyckligt tillämpa teorier och prata osammanhängande, för att vilseleda oerfarna läsare.

Alla ovanstående analyser är i själva verket förfalskade produkter som utger sig för att vara äkta, som vilseleder läsare som inte förstår hur man uppskattar modern poesi, eller behagar författare som inte kan tåla att bli analyserade och kritiserade, som om de vore allergiska mot medicin.

Avsnitt 2: Steg för att skriva en analys av ett verk

1. Välj kritisk teori utifrån ämnet
   En analys av ett verk inom modern poesi måste först välja lämpliga kritiska teorier utifrån ämnet (temat). Till exempel, om författaren skriver en ”föremålsdikt”, kan man använda den intuitiva metod som förespråkas av objektivismen för att analysera verket; för ”drömtalsdikt” där bildspråket växlar ton och raderna saknar logik och kausala samband (automatiskt språk), kan man använda perspektiv från ”surrealism” eller ”postmodernism”; för verk med dolda bilder och oklar betydelse kan man använda perspektiv från ”symbolism” eller ”surrealism”; för de flesta poetiska verk räcker ett modernistiskt perspektiv för en träffande analys. Med andra ord måste en poesikritiker vara en kompetent kirurg, som väljer lämpliga operationer och behandlingsmetoder beroende på olika patienter och symptom, för att undvika oförenlighet och ytlighet.

När det gäller de teman som den poetiska texten hänvisar till, bör diskussioner på den andliga nivån baseras på det andliga innehåll som temat omfattar eller fokuserar på, och lämpliga ”kritiska metodologier” bör väljas i enlighet därmed—till exempel teorier som ”feminism” och ”postkolonial diskurs”—för att genomföra djupgående analys och utforskning på den andliga nivån. Även om diskussioner om den andliga dimensionen av ett verk kan hjälpa läsare att förstå bakgrundsfaktorer såsom verkets tillkomsttid, tid-rumsliga miljö och skapelsemotiv, har det i själva verket ingen substantiell nytta för att förstå texten i sig. Sådana diskussioner kan användas som vägledande resonemang i början av en analys, men bör inte avvika från den tid och det rum som är relaterade till texten eller stapla citat från västerländska teoretiker; annars leder det till att man försummar det väsentliga och fördunklar temats fokus.

1. Att utifrån ledtrådar finna semantiska banor
   För det andra, när det gäller tolkningen av en diktverks konstnärliga stämning, måste kritikern besitta teoretisk skolning i ”hermeneutik” och, utifrån de begränsade ledtrådar som texten tillhandahåller, finna en semantisk bana som närmar sig författarens ”ursprungliga avsikt”. Om det inte är nödvändigt bör kritikern i möjligaste mån undvika subjektiva spekulationer och slutledningar, för att inte genom självgod felavläsning och felbedömning leda läsaren in i en ”semantisk felzon”, så att läsarens sinne blir ännu mer förvirrat efter att ha läst analysen.
2. Närläsning rad för rad och stycke för stycke
   När det gäller diktens rader och bildspråk kan kritikern använda ”New Criticism”-metodens närläsning rad för rad och stycke för stycke. Utifrån semiotisk teori analyseras varje del av texten för att härleda de möjliga betydelser (signified) som bildspråket (signifier) hänvisar till, det vill säga de begrepp (concept) som uppstår i sinnet. Samtidigt används retorisk teori för att identifiera de särpräglade retoriska figurerna i verket, inklusive uttrycksformer såsom synestesi, symbolism, metafor och överdrift, samt formella strukturer såsom parallellism, anadiplos och intertextualitet.
3. Identifiera språkliga fel och hinder i uttrycket
   När det gäller de språkliga fel och hinder som uppstår mellan diktens rader, bör man genom grammatik fastställa var de grammatiska felen finns, och genom semantik identifiera var betydelsehindren uppstår. Därefter bör exempelmeningar som kan lösa dessa problem föreslås, för att ge författaren konkreta förslag och återkoppling. Denna del är relativt svår i praktiken; om inte kritikern själv har betydande och förfinad erfarenhet av skapande är det svårt att ge motsvarande exempelmeningar.
4. Införa narratologiska principer
   Om ett diktverk har en relativt tydlig narrativ (berättelse) struktur, kan principer från ”narratologi” införas för att diskutera berättarperson (jag, du, han) och berättarperspektiv (allvetande, begränsat, objektivt). Därefter kan dess narrativitet (berättelsens struktur) analyseras i följande ordning: början → utveckling → vändpunkt → konflikt → klimax → avslutning, för att fullständigt skissera berättelsens kontur. Många moderna dikter har strukturellt en berättande karaktär, vilket är värt att utforska genom narratologiska perspektiv.

Tyngdpunkten i analys av modern poesi ligger i ”att både analysera och kommentera”, inte i ”att analysera utan att kommentera” såsom i en vägledande läsning av verket, eller i ”att kommentera utan grund (utan teoretisk bas)” såsom i impressionistisk subjektiv diskurs. Oavsett analys eller kommentar måste båda vara ”välgrundade och väl underbyggda, där evidens och argumentation kompletterar varandra”. Dessa kritiska principer är också tillämpliga på analys av essäer, romaner och dramatiska verk. Naturligtvis har olika litterära genrer olika tyngdpunkter i sina kritiska metodologier; till exempel fokuserar romaner mer på analyser utifrån ”strukturalism”, ”narratologi”, ”retorik” och ”psykoanalys”.

För att ägna sig åt uppskattning och kritik av litterära verk måste kritikern ha ett relativt brett ”teoretiskt perspektiv” och en viss nivå av ”teoretisk bildning” för att kunna nå djup och precision. Tröskeln för sådan teoretisk skolning är ganska hög; därför, om man inte är fast besluten och villig att stadigt och omfattande fördjupa sig i relevanta kritiska teorier (metodologier), bör man inte med en ytlig och tillfällig inställning försöka ”sticka ut” inom detta område. Litteraturkritikerns ställning borde i grunden vara mycket upphöjd och besitta betydande professionell auktoritet. Åtminstone i västvärlden, efter att en författares verk har fått erkännande från majoriteten av läsare, tenderar kritiker att ta dessa verk på allvar och använda kritiska teorier för att analysera och sammanfatta de personliga särdrag och den charm som tillhör författaren, och därigenom ge erkännande i form av litterära hedersbetygelser och plats i litteraturhistorien. Tyvärr har det i den kinesisktalande världen länge varit vanligt med förfalskad ”impressionistisk kritik” och den dåliga vanan att ”räcka över kransar och girlander till författaren”. Litterära skapare har också vant sig vid att endast acceptera beröm och kan inte tolerera att ens de minsta brister och svagheter i deras verk påpekas av kritiker. Som ett resultat kan de flesta läsare endast föras omkring i okunnighet av dessa tomma och pretentiösa, amatörmässiga kritiker—”pseudo-sofistikerade” eller ”halvbildade”—genom deras smickrande och överdrivna analyser.