På den femte dagen vandrade sällskapet längs Dalulin-skogsvägen. Landskapet längs vägen var mycket ursprungligt, med få spår av mänsklig påverkan, och utsikten var mycket behaglig. När de gick genom den dimhöljda bergsdiset kändes det som om de befann sig i ett sagoland. På bergsstigen mot Guanwu virvlade fina snöflingor tätt genom luften. Grenarna på den taiwanesiska cypressen och silvergranen var täckta av snö. Deras andetag bildade täta moln av ånga, och allas kinder och näsor hade blivit klarröda av kylan.
Vid middagstid anlände de till atayalernas Taoshan-by. Det var en liten bergsby med femtio till sextio hushåll. Hövdingen Bani fick höra att Belin från Luchang-byn hade tagit med sig vänner på besök och ledde därför byns äldre för att varmt välkomna dem vid byns infart.
Bani gick fram och omfamnade Belin och sade: ”Stora hövding Belin, varmt välkommen. Det är en stor ära att du har kommit.”
”Farbror Bani, vår skördefestival i Luchang förra året var mycket livlig. Det var verkligen synd att du inte kunde komma.” Belin småpratade hjärtligt med honom.
Bani sade ursäktande: ”Ja! Min yngste son var sjuk just de dagarna, så jag kunde inte lämna honom. Kära vänner, ni har rest långt. Följ gärna med mig hem och vila. Jag har redan bett byborna att förbereda en festmåltid åt er.”
Belin förde ihop händerna till en hälsning och sade: ”Farbror Bani, tack för att vi får besvära dig!”
”Inte alls. Det är sällsynt att stora hövding Belin kommer hit, och hela byn är mycket glad!” sade Bani och visade värdens varma gästfrihet.
Efter lunchen ledde Bani gästerna till Qingquan-varmkällan för att bada.
Japaner har alltid tyckt om att bada i varma källor. Så snart de japanska gästerna fick se källan blev de lyckliga som om de befann sig i paradiset. Hela eftermiddagen låg de i det varma vattnet, småpratade och drack hirsvinet som värden hade förberett åt dem.
Dayama höll bambubägaren i handen och sade: ”Det är synd att det är så långt härifrån till vår arbetsstation. Annars hade det varit en fantastisk njutning att komma hit och bada varannan eller var tredje dag.”
Nobuo nickade instämmande och sade: ”Det stämmer. Att leva i dessa avlägsna bergstrakter med en varm källa som sällskap och föra ett liv utan strider med omvärlden är verkligen mycket behagligt.”
Sawaichi sade avundsjukt: ”Stationschef, människorna här i bergen är enkla och vänliga. De lever utan bekymmer. Det är verkligen ett liv man längtar efter.”
Nobuo sade eftertänksamt: ”Att vara nöjd och lycklig samt leva i harmoni med naturen – det är deras levnadssätt sedan hundratals och tusentals år tillbaka. Det finns en filosof från Kina vid namn Zhuangzi som sade: ’Den som saknar begär står stark.’ Det betyder just att ju mindre materiella begär en människa har, desto färre bekymmer och sorger har hon, och då kan hon leva fritt och lyckligt.” Med utgångspunkt i den vackra omgivningen berättade Nobuo denna anekdot med djup innebörd.
Dayama sade med igenkännande: ”Det stämmer verkligen. Vi japaner har alltid levt alltför allvarligt. Vi har alltför stora ambitioner, och därför har vi också många bekymmer.”
”Även om Taiwan redan har blivit vårt territorium är vi fortfarande bara gäster på denna mark. Vi måste respektera levnadssättet hos dem som ursprungligen bodde här och uppriktigt bli deras vänner.” Nobuo lade handduken ovanpå huvudet och fortsatte: ”Under de här dagarna har vi alla känt deras värme. De behandlar oss som vänner. Därför får vi inte uppträda med den stolthet som en herre över landet skulle ha. Bara då kan vi leva i harmoni med dem.”
Dayama sade: ”Stationschef, det du säger är mycket klokt. Men jag tvivlar fortfarande på hur många japaner som verkligen, liksom du, är villiga att uppriktigt bli vänner med människorna på denna ö.”
Nobuo sade hjälplöst: ”Just därför. Ni har ju alla sett att sedan vi kom till Taiwan har konflikterna med människorna på ön aldrig upphört.”
På kvällen hölls en festmåltid hemma hos Bani. Han hade förberett grillat vildsvin, helstekt får samt det lokala blomsterdaggsvinet för att bjuda sina gäster. Detta vin bryggdes på kronblad från ett tiotal olika bergsblommor. Doften spreds vida omkring, och smaken var söt, frisk och blomdoftande.
”Vilket gott vin! Vilket gott vin!” berömde Nobuo. ”Det här vinet är sött som himmelsk dagg. Det är verkligen en utsökt dryck värdig ett paradis.”
Changgui sade leende: ”Nobuo, du är verkligen en kännare. Du förstår det här vinets förträfflighet.”
Nobuo sade uppskattande: ”Jag dricker inte ofta alkohol, men det här vinet skulle jag gärna dricka några glas av varje dag.”
Changgui sade: ”Blommorna är gudar och vinet är odödligt. Det här är verkligen de odödligas hem!”
”Tredje unge herr Changgui berömmer oss alltför mycket. I Taoshan växer alla möjliga bergsblommor och örter. Vi använder bara det som naturen erbjuder på platsen.” sade värden Bani ödmjukt.
Changgui sade: ”Bani, du är alltför blygsam. Jag har tidigare hört Belin tala om det här vinet. Nu när jag äntligen får smaka det visar det sig verkligen vara något alldeles utöver det vanliga.”
Belin instämde och sade: ”Changgui, du har helt rätt. Jämfört med vanligt hirsvin har detta vin en sådan grace att det påminner om Saisiyat-prinsessan Meilan.” Belin liknade det utsökta vinet vid en skön kvinna.
Changgui lade armen över Belins axlar och pekade mot Meilan vid bordet mitt emot medan han sade: ”Belin, jag vet att du tycker mycket om Meilan. Men du känner också hennes personlighet. Hon har alltid betraktat dig som en storebror, så sådana här saker går inte att tvinga fram.” Det verkade som om Changgui medvetet sade detta för att Nobuo skulle höra det.
Belin log bittert och sade hjälplöst: ”Suck! Meilan och jag har varit barndomsvänner sedan vi var små. Jag vet också att hon alltid har sett mig som en storebror.”
Den kvällen blev alla behagligt berusade. Flickorna drack också en hel del, eftersom detta vin var milt och från början hade bryggts särskilt för kvinnor.
Denna jaktresa gav de japanska anställda en verklig ögonöppnare. De fick med egna ögon uppleva Taiwans storslagna berg och vattendrag, lära känna otaliga blommor, växter och träd samt fåglar och vilda djur, och de fick känna ursprungsfolkets varma gästfrihet. Alla ansåg att resan hade varit väl värd besväret.
Efter att ha återvänt från resan började Nakamori Koyuki ofta träffa Belin på sin lediga tid. Det verkade som om de helt naturligt hade utvecklat en kärleksrelation.
